Ofta så pratas det om att världen är en helt störd plats att leva på. Att vi människor är äckliga och onda. Att man inte vill skaffa barn för att man inte vill att dom ska växa upp i den här världen.
Visst, jag håller med om alla dessa påståenden till viss del.
Men så igår när jag satt och läste på jobbet vid ett fönster så hade jag nöjet av att se en vacker händelse.
Mitt emot mitt jobb ligger det ett dagis och igår när barnen var ute och lekte så kunde jag inte låta bli att sitta och titta på dem en stund och minnas hur skönt det var att vara så ung. Dock så var det ett barn som inte var med de andra och lekte, en s.k. Ferdinand, som stod för sig själv i ett hörn och tittade på. Lekte inte och försökte inte att ta kontakt med någon av de andra barnen heller. Utan stod bara helt lamslagen. En liten vilsen pojke som ingen annan såg. Men när jag sjönk ner i stolen och svor för mig själv att världen är en avskyvärd plats och att den pojken en dag kommer att få sin revansch så vaggar en liten flicka fram till honom. Och ger han en kram. Sedan går hon väg igen för att hämta sin leksak, en liten barnvagn, som hon sedan tar med till honom för att visa upp. Och tillsammans går de iväg, skjutandes på barnvagnen.
Det finns hopp, människor.
Det finns hopp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar