I helgen har vi bakat pizza med sojamozarella, körsbärstomater, färsk spenat, svamp och tomatsås med massor av vitlök i sig, bakat lussekatter och pepparkakor och varit och kollat på hästar. Helt underbart har det varit. Men nu, tillbaka till verkligheten.
Jag var sjutton år, sommaren till sista året på gymnasiet. Jag minns precis vilken dag det var, det var den 15 augusti, min mormors födelsedag om hon hade levt. Förutom det så var det som vilken dag som helst. Jag spenderade förmiddagen med att titta på djur på Blocket. Något jag brukar muntra upp mig själv med. Just den dagen, bara några minuter innan jag såg den så var det en som hade lagt in en annons om en vit kattunge, den sista kvar i kullen. Den som blev "över". Mitt hjärta smälte och jag tjatade på mamma energiskt i flera timmar om att jag ville få den. Till slut gick hon med på det och hon sa att hon skulle bara prata med pappa om saken. Pappa var dock mer tveksam av många olika skäl.
Jag minns att jag tänkte att om jag inte kan få den lilla stackars kattungen som ingen annan vill ha så kommer jag att stänga in mig på mitt rum resten av den (korta) tid det var kvar av sommaren. Jag hade helt plötsligt blivit tio år yngre.
Både min mamma och min pappa gick till slut med på att jag skulle få kattungen. Och vi pratade med ägaren och bestämde att vi skulle hämta kattungen efter middagen och innan det skulle vi köpa sådant som en katt behöver.
När jag fick den lilla kattungen i mina armar så höll jag på att gråta. Det är det närmaste jag kan komma hur det känns för en nybliven mor att hålla i sitt barn. Dock så bet kattungen mig och blev sur för att jag hade väckt den när den låg och sov. Och den fortsatte att bita mig hela bilresan hem när jag försökte röra den. Då funderade jag om det verkligen var såhär det skulle vara att ha en katt.
Den första natten så sov kattungen inne på mitt rum med mig och det gjorde den de flesta nätterna framöver. Den väckte mig med att skrika och springa omkring under min säng. Jag förstod då att den behövde kissa och det gjorde den också. Längst in mot väggen under min säng på ett hårband som hade ramlat ner från sängen efter att jag hade sovit med det.
Efter några dagar började vi diskutera i familjen om vad vi skulle döpa kattungen till. Trots att det var min katt så ville ju givetvis alla som vistades i vårt hus vara med och bestämma. Till slut så blev det Cosmos, Cosmos som efter den läskiga katten i Dr. Snuggles. Först avskydde jag det i och med att jag bara associerade det med den läskiga Snuggleskatten. Men efter ett tag så kändes det namnet så rätt på den lilla galna kattungen jag hade. För Cosmos var och är fortfarande en aning galen och knäpp.
När jag hade haft Cosmos i bara några veckor så började vi förstå att det var något fel. Han reagerade aldrig när vi ropade på honom eller på andra ljud. Så mina föräldrar tog honom till veterinären en dag då jag var i skolan och där gjorde de ett simpelt test. De slog ihop två kastrullock bakom Cosmos. Något som han inte reagerade på. Och så var det bevisat en gång för alla, den lilla galna kattungen hörde ingenting.
Cosmos gillar att sysselsätta sig med att hoppa upp på bord, hyllor, bänkar etc och putta ner alla saker som står på dem med sin vänstra tass. Han gör inbrott i skafferiet, trots att det är säkrat från kattinbrott, och drar ner påsen med kattfoder på golvet och äter tills han måste kräkas. Han biter min pappa på fötterna när han inte får mat. Han slickar mig i håret och försöker äta upp det. Om jag går ut från mitt rum när han ligger i sängen så hoppar han genast ner och gömmer sig. Jag lärde honom en dag hur man öppnar dörrar, så nu vet han precis hur han ska smita ut från toaletten när mamma stänger in honom där för att han har hittat på hyss. Han kurrar så högt att han överröstar tvn och gör så att man inte kan somna när han ligger bredvid en i sängen. När han sitter på fönsterbänken och tittar på skatorna utanför så kan man smyga sig fram och peta lite på honom och då skriker han högt för att han inte hör en, sen börjar han kurra för att han blir glad över att se en. När man är ute på gården utan honom så sitter han och tittar surt på en i fönstret. Och ibland när jag äter så sitter han i mitt knä och luktar på det jag har på min tallrik. Förut när han var några kilon lättare så brukade jag bära omkring på honom i timmar och han låg och kurrade i min famn hela tiden. Och när han får sitta fast i ett långt rep i stugan så skriker han så högt att den skär i ens öronen när han inte ser en och när han sedan hittar en så skriker han av lycka och springer fram till en och stryker sig mot en. Och tittar på en som säger att han inte gillar att bli övergiven.
När jag flyttade hemifrån och han fick bo kvar hos mina föräldrar så satt han utanför dörren till mitt flickrum varje kväll och hoppades att någon skulle släppa in honom så att han skulle få sova i min säng. Och varje gång jag kommer hem så är det första jag gör att leta reda på honom och ge honom en kram. Han luktar så gott och är mjuk och varm. Och så snäll att man ibland tycker lite synd om honom. Han skulle inte klara sig en dag utan hans familj. Och vi skulle inte klara oss en dag utan honom.
Jag kan spendera timmar med Cosmos, prata med honom, titta på honom, krama honom och tänka att om alla vore som honom så skulle världen vara en bättre plats.
Under min uppväxt så åt vi kött till middag varje dag. Det var den "riktiga" maten. När min bror blev vegetarian för många år sedan så blev det ramaskri i vårt hem. Frågorna var många och mina föräldrar var upprörda. För i deras värld fanns det inte en tanke på att man inte skulle äta kött och bara nöja sig med den s.k. kaninmaten. Jag fick inte bli vegetarian för mina föräldrar när jag var yngre. Men jag bestämde mig för att blir vegan när jag hade flyttat hemifrån. Något som mina föräldrar blev mycket upprörda över. Och trots att jag inte bodde hemma så fick jag höra varje gång jag talade med mina föräldrar eller besökte dem om hur otroligt besvärligt det var för dem att jag är vegan. Hur skulle de nu kunna bjuda mig på mat? Och trots att jag har bevisat för dem att det funkar alldeles utmärkt för mig att vara vegan. Jag har aldrig ont i magen längre som jag hade varje dag förut. Jag känner mig mycket piggare. Och för de som inte tror att vegan är en konst man kan leva på; mina värden är helt exemplariska.
Sedan jag blev vegan så har mina föräldrar lagat mat till mig färre gånger än antalet fingrar jag har (20 stycken). Och jag skulle aldrig heller kräva eller förvänta mig att de ska göra det när jag hälsar på dem. Utan jag har gjort ett val, ett val som jag är nöjd med, och jag står gärna för de besvärliga konsekvenserna det valet leder till. Det vill säga, jag lagar mer än gärna min egen mat. Och det gäller alla. Jag förväntar mig inte att min omgivning ska göra något för mig.
Just det här med att vara vegan skulle vara något besvärligt är en myt. Det kanske kan vara lite besvärligt att vara vegan om stöter på oförstående människor som börjar ställa dumma frågor som "vad äter en vegan till frukost?", "är det inte jättejobbigt att hitta något som du kan äta?" etc. Men jag klagar ändå inte. För dessa oförstående människor behöver bara lite lärdom. Och jag förstår också om det känns besvärligt, för det tyckte även jag en gång i tiden. Till jag fann ett genuint intresse i att tillaga hälsosam och nyttig mat. Och jag kan ibland få dåligt samvete över att det känns som att jag ställer till med besvär för min omgivning. Men jag vet att de som är mina vänner kan förstå ett sådant simpelt val som att jag inte vill äta något animaliskt.
Hur människor kan sitta och gotta sig i döda djurs kroppsdelar är för mig ett mysterium. Fast det är väl klart, för de flesta köttätare är ju inte djuren de äter en individ, utan bara en bit kotlett eller en god stek. Och de andra köttätare som faktiskt har ett samvete över att de äter en individ borde kanske ta sig en funderare och bege sig till närmaste bokaffär för att köpa sig en bok om hur man tillagar vegetarisk/vegansk mat.
Och egentligen så grundar sig steken på bordet i traditioner och vanor. Jag vet precis hur det är, för min familj är egentligen en köttätarfamilj. Trots att de enda som äter kött i den är min mor och far. Ska vanor verkligen ha ett så stort inflytande i ens liv att man inte kan göra ett avgörande val? Och ni som inte vet vad jag talar om nu borde besöka sidor som Djurens Rätt eller Djurrättsalliansen och läsa på eller bara se filmen nedan om hur grisarnas liv är. Djuren ni äter lever inte ett värdigt liv på en blomsteräng, tyvärr.
Jag skulle aldrig döma någon människa utifrån vad den äter. Även om det är vad människor (köttätare) gör mot mig. Dock så tycker jag att ni som väljer att äta kött borde göra er själva en tjänst och fråga er varför ni äter det? Om ni inte kan komma på mer än ett argument som "att det är gott" eller "bekvämt" så borde ni ta er en funderare. Och som sagt, läsa på.
Jag har haft årets sämsta helg. Och nu skiter jag i folk som säger att man ska glädjas åt det lilla och sådan skit. Utan de tre senaste dagarna har verkligen varit en prövning. Jag tror inte på en gud men ibland undrar man ju undra om man inte blir straffad.
Min "prövning" började i fredags med incidenten jag tidigare skrivit om och sedan dess har det med jämna mellanrum under hela helgen varit liknande missöden som skett. Min kropp består av blåmärken och min nacke värker och mina favoritjeans är förstörda.
Min tur är känd, känd för att inte existera. Så många gånger har jag varit med om händelser som egentligen inte är möjliga att ske. Slumpen för att de ska ske är väl en på miljonen, men det är precis så min tur är.
Nu på morgonen var jag än en gång med om ett sådant scenario. Jag steg upp halv sex idag för att hinna plugga lite mer innan tentan, gå ut med Zelda, göra mig klar och äta frukost. Jag tog bussen som gick 07.41 från där jag bor (Bergshamra) till Ulriksdal där jag tar pendeltåget mot Flemingsberg. När jag står på perrongen, cirka en minut innan tåget ska komma, ftersom bussen var sen så var jag tvungen att springa precis allt jag kunde för att hinna till tåget, så säger dom i högtalarna att det är signalfel mellan Stockholm central och Stockholm södra. Och att som resenär som hänvisades man därför att ta tunnelbanan från centralen till Mariatorget och därefter gå till Södra station för att ta pendeln. När vi kom fram till centralen så var klockan 08.20. Så jag förstod redan då att det var kört. Men jag åkte ändå till Mariatorget. Men därefter gav jag upp.
Jag missade alltså att göra en tenta på grund av min otur och SL och deras jävla signalfel på pendeltåglinjen.
När jag gick i mellanstadiet sa alltid min lärarinna att jag skulle växa upp till att bli en författare eller åtminstone jobba med att skriva. Idag utbildar jag mig till journalist.
När mitt ex sa till mig för ungefär fem år sedan att han hade bestämt sig för att bli vegan så fnös jag högt. Idag är jag inne på mitt tredje år som vegan.
När jag var liten så kammade jag mitt blonda långa hår så ömsint varje kväll och flätade ihop det till en fläta. Idag är det brunt och räcker just och knappt över axlarna.
När jag var yngre så sa jag alltid : "BLÄ!" när jag såg färgen orange. Sedan fick jag en orange cykel, köpte en orange mössa och fick orangea stickade sockar av min pojkvän och sedan var jag kär i färgen.
När jag var en liten flicka så var jag så blyg att jag vågade knappt prata med någon och stod mest och gömde mig bakom mina föräldrar. Idag har jag ingen farstu som mamma så fint säger.
I sjunde klass grät och svor jag när mina föräldrar nekade mig att få pierca naveln. Idag fnyser jag åt piercingar.
För ungefär ett år sedan skrev jag en text om hur värdelöst det var att ingen förstod mig eller kunde tycka om mig för den jag verkligen är. Idag finns det en som älskar mig för precis den jag verkligen är.
Min mamma försökte få mig att börja dricka te en gång när jag som liten var sjuk. Det slutade med att jag spottade ut teet över köksbord efter att ha smakat på det. Det var det äckligaste jag någonsin druckit tänkte jag då. Idag är te en drog för mig.
För bara två år sedan så sa jag att jag aldrig någonsin vill skaffa barn. Att de innebär bara jobb, extra utgifter och en massa ansvar. Idag drömmer jag om den dagen jag ska få barn åtminstone med jämna mellanrum.
Förut var cigaretter min bästa vän. Nuförtiden röker jag bara när jag dricker alkohol och då blir jag lite snurrig och illamående.
Tänk hur livet kan bli och hur det förändras, tack och lov.
I filmen Funny People frågar en snubbe en tjej om hon gillar musik. Tjejen svarar då; "Ja. Varför skulle jag inte gilla musik? Och varför frågar du det? Att fråga det är som att fråga någon om de gillar mat." Människor i överlag gillar musik. Anledningarna är många men oftast ändå väldigt enkla att förstå, musik gör en glad, musik kan göra en ledsen, musik väcker känslor, musik gör en danssugen, musik kan få en att göra sig av med aggressioner etc.
Jag har under hela mitt liv haft en hel del låtar som jag har haft en speciell relation till. På ett och annat sätt.
När jag var sex år gammal stod jag framför en spegel i vardagsrummet och lyssnade på ett kasettband som var min pappas. På det kasettbandet fanns Inner Circles låt A La La La La Long. Jag använde en sopkvast som mickstativ och själva sopen på mick och jag sjöng med stor inlevelse med till den fantastiska låten. Dock så sjöng jag "LA LA LA LA LONG A LA LA LA LA LONG LOOOONG KALSOOOONG!". Men för mig var det glädje. Jag spolade tillbaka kasettbandet ungefär tjugo gånger och upprepade låten och sjungandet innan jag tröttnade, för den dagen det vill säga. Min pappa var oftast den som spelade musik i vårt hem och det var även han som introducerade nästa favoritlåt för mig. Även den en klassiker som många gärna sjunger med till. Men det gjorde inte jag, istället satt jag instängd på mitt rum och var lite sur och frustrerad över livet, trots att jag bara var tio år gammal. Men den gruppen var något helt annat än vad man hörde hemma hos sina kompisar. De var aggressiva och hårda, de var Deep Purple.
Min äldsta bror är några år äldre än mig och han gick igenom perioden då det var populärt att göra blandband. Speciellt också att göra blandband till någon annan för att ge det som en present. En dag kom han hem med ett blandband. Och på det bandet var det ritat en sorts fågel. När han spelade den musiken så gapade jag bara. Det var som inget annat jag någonsin hört. Trots att jag var ung så förstod jag svordomarna, eftersom man är uppvuxen med tv. Och jag förstod mycket av vad de rappade om också. Men jag förstod aldrig vad de menade med "Shame On A Nigga". När jag köpte min första vinylskiva i åttan så var det med Wu Tang. Jag har haft så många fantastiska stunder med Wu tang. När jag först började lyssna på dem och tjuvlånade min brors kasettband och tog med det till skolan så vi lyssnade på det på rasterna. När min far lessnade på kasettbandet eftersom han inte anser att Wu tang är musik och gömde det. Och den gången då jag gick i fyran på mellanstadiet och fick i uppgift att "utsmycka" ett fönster på skolan. Jag målade då Wu Tang-fågeln över hela fönstret, något som lärarna inte uppskattade. Eller när jag gick hem ensam från fester på högstadiet och lyssnade på dem i mina hörlurar. Bara för att kunna bli lite mer kaxig så jag inte skulle känna mig rädd av att vara ensam ute mitt i natten. Och alla efterfester jag har haft där jag envist har plockat fram Wu tang på vinyl och spelat det. Jag kommer aldrig någonsin att sluta fascineras över den råhet som den gruppen frambringade. De blev en av mina favoritgrupper och är det fortfarande idag. Wu tang Forever.
Jag har alltid tyckt om att spendera tid med mina föräldrar och speciellt när de delar med sig av musiken de lyssnade på när de var unga på 70-talet, som de så fint uttrycker det. Min mamma har ofta berättat för mig om hur hon hade en grön fjällrävenjacka och träskor när hon var ung och hur hon ofta köpte 7-tummare med hennes favoritlåtar. En grupp som var hennes favorit då var The Doors. "Han var ju så snygg, Jim Morrison, och de var ju så bra" säger hon alltid. Och det håller jag med henne om. The Doors lyckades fånga mitt hjärta i tidig ålder tack vare min mammas romantiserade bild av dem men också för deras texter och för musiken. De var helt magiska.
På högstadiet tröttnade jag lite på all hiphop. Den blev tråkig, för mesig och framför allt för smörig. Och helt enkelt uttjatad när rappare som Nelly kom in i genre och slaktade den. Så jag fick några musiktips av killen jag var så kär i då och jag blev fast i soulen. Första gången jag hörde Erykah Badu så blev jag tårögd. Det var det vackraste jag hade hört och hon var den absolut coolaste kvinnan jag någonsin sett. Hennes musik var vacker men samtidigt kaxig, precis som hon. När jag vid samma tidpunkt i livet blev bekant med en kille som var den största nörden när det gällde reggaemusiken och som fick mig att bli påverkad av det. Så började jag även att lyssna på reggae, något som jag aldrig tidigare hade varit intresserad av (om man räknar bort min A La La La La Long-era d.v.s.). Han skickade några blandband till mig som jag än idag brukar ta fram och lyssna på när jag är hemma i mitt flickrum hos mina föräldrar. På det bandet fanns det en helt magisk sångare som min förtrollade min värld och gör det även idag. Alton Ellis var helt unik. Han var den som lyckades göra reggae till rosa fluff.
Jag har alltid haft förmånen att ha kompisar och bekanta som har ett stort musikintresse och som har ofta introducerat musik för mig. Gymnasiet var den perioden i mitt liv som mitt musikintresse växte och blev lite mer seriöst. Då var det inte längre bara en genre jag lyssnade på utan många fler. I min klass på gymnasiet så gick det en tjej som jag sällan pratade med, inte för att jag inte tyckte om henne utan för att jag helt enkelt inte brydde mig. Men så en dag så hörde jag hon säga till en annan att hon längtade till skoldagen var över och att få åka hem och lyssna på Kings Of Convenience. De var under en kort tid, och just vid det tillfället, den grupp som jag lyssnade mest på. Så jag kunde inte låta bli att fråga henne om detta och det visade sig att även hon var ett stort fan av deras musik. Så då gjorde hon ett blandband till mig och jag ett till henne. Och det blev början på en vänskap.
Det är ingen hemlighet att jag vantrivdes i min hemstad. Speciellt sista året på gymnasiet då det kändes så nära att få flytta därifrån men ändå så långt bort. Och det fanns egentligen bara en musiker som under den perioden i mitt liv kunde trösta mig. Hans musik berörde så många punkter hos mig att jag blev helt lamslagen. Låtar som "Pocket Full Of Money" och "Maple Leaves" gjorde livet lite lättare men samtidigt svårare. Jag minns dagen innan studenten när jag gick till skolan. Solen lyste och jag tänkte att jag aldrig mer skulle behöva gå den sträckan. Aldrig mer behöva sitta i de klassrummen och aldrig mer behöva ha något skäl till att stanna kvar i skitstaden jag bodde i. Just när jag gick uppför en liten kulle så kom Jens Lekman's "Julie" på min mp3-spelare. Där han sjunger; "Oh Julie, the future could be so bright Oh Julie, the ticket inspector's out of sight What will you do when you graduate if you stay here you'll suffocate And all your friends are moving to London while the cherry trees are still in blossom" och det ögonblicket kändes helt magiskt för mig för det var precis det jag tänkte. Att om jag skulle stanna där så skulle jag kvävas och det hade jag inte tänkt låta ske.
Den sommaren åkte jag ensam till en liten by utanför Bergen i Norge. Där jag jobbade tio dagar i sträck och var ledig en dag och sedan jobbade jag i tio dagar i sträck igen. Den dagen då jag var ledig brukade jag alltid gå en lång promenad och till sist sätta mig nere vid vattnet och skriva ett brev till mina föräldrar. Då lyssnade jag ofta på Bobby Vinton's låt "Blue Velvet". En av tidernas vackraste låtar som är med i en av tidernas bästa film men också min fars favoritlåt. Jag nämnde i ett brev jag skrev till mina föräldrar att jag lyssnade på den låten och när jag var hemma för ungefär ett år sedan och hälsade på så spelade min pappa den låten och jag hörde då att han sa till min mamma, utan att de visste att jag hörde deras samtal, att han alltid tänker på mig när han hör den. Just därför har den låten blivit ännu mer speciell för mig.
Efter att ha tillbringat hela sommaren i Norge så flyttade jag sedan till en liten by i västra Sverige. Där jag började på en skola och lärde mig att börja tycka om öl. Där blev jag också helt hänförd (ja, hänförd) av en kille. Som inte såg ut som någon annan kille. Och varje gång jag såg honom så spelades "Light My Fire" med The Doors upp i mitt huvud. Ja på riktigt så gjorde den det, det var som en scen ur en dålig high school-film. Under mina två år där så nötte jag ner många skivor med The Doors och rökte upp massvis med cigarettpaket och tömde många spritflaskor. The Doors tog mitt leverne till en helt annan nivå. Dessvärre är den gruppen, eller främst "Light My Fire" förstörd för mig idag. Då det enda jag kan tänka på är den där killen som inte såg ut som någon annan kille jag tidigare sett när jag hör den låten.
Givetvis så var min period i den lilla byn så mycket mer än bara olycklig kärlek, rökning och The Doors. Jag lärde känna en del tjejer där som jag har skakat på rumpan med mer än vad jag egentligen klarar av (träningsvärken dagen efter var ibland rena döden). Och vi hade alltid våra favoriter. En skiva jag hade på vinyl spelade jag nog mest av någon annan. För det var en låt på den skivan som alla ville höra och dansa till. Dock så blev jag så less på den att jag nästan kräktes när den fortsatte att spelas. Men många roliga minnen har den ändå varit med och skapat. "Jimmy" var årets danslåt 2007.
I vintras så hade jag en period då jag hatade killar. Alla killar är kukar var min livsfilosofi och det är det egentligen fortfarande. Det jag underhöll mig själv med förra året var att dricka mycket rom och spendera pengar och lyssna på snuskrap. Kvinnlig snuskrap, Trina visade mig var skåpet skulle stå.
Dock så lyckades något märkligt hända. Att jag en dag blev alldeles röd om kinderna när jag pratade om en person och att jag log utan att egentligen tänka på det. Det var dessutom besvarat och den personen skickade en dag en låt till mig. Han sa aldrig att han tänkte på mig när han lyssnade på den låten. Men det behövde han inte heller göra, det hade dessutom bara överflödigt. Blue Oyster Cult sa det han inte behövde säga.
Givetvis har jag mer än dessa musikminnen jag skulle kunna skriva om. Men jag orkar inte. Mina händer är trötta nu.
Igår pratade jag och Dennis om vår gamla gymnasieskola i Skellefteå, Anderstorpsskolan. Den skolan kan klassas som ett enda stort skämt då lokalerna där är i otroligt dåligt skick, lärarna är för att uttrycka det korrekt: helt värdelösa, undervisningen är oseriös, i skolmatsalen serverar de för gammal soppa med skalbaggar i. Jag skulle kunna fortsätta hur långt som helst med anledningar till varför den skolan inte går att respektera. Det jag lärde mig där under tre år hade jag lika gärna kunnat lära mig genom att läsa några böcker.
Jag sa igår under vårt samtal att jag önskar att den skolan skulle läggas ner för att det vore en tjänst för framtidens ungdomar. Och tro det eller ej, jag läste just på Folkbladets hemsida att den faktiskt ska lägga ner.
Jag försöker rannsaka allt jag vill ha just nu för att det är så mycket. Jag vill ha mer varma kläder så jag slipper frysa hela tiden. Böcker som inte är kurslitteratur. En ring som jag kan ha utan att vara rädd för att tappa den. Då mina fingrar är så smala så de enda ringarna jag kan ha är de från smyckesaffärers barnsortiment eller ringar som man kan krympa ihop och ändra storleken på. Och jag vill ha en ny vinterkappa också. Även om jag har en massa så har jag ingen jag gillar. Jag vet, det är så synd om mig. Poor little rich girl.
Så nu har jag helt enkelt gjort en lista på vad jag önskar mig till jul(mamma, pappa, läs detta);
Jag har ju en svaghet för bilder med dålig upplösning, lite kontrast, konstiga färger och mycket kornighet i sig. Ja allt det som man fick lära sig på gymnasiet under fototimmarna av läraren att det var fult. Så ibland brukar jag envisas att fota med min mobilkamera. Bara för att resultatet kan bli fint ibland. Som bilderna ovan, de har jag fotat nu i höst under mina och Zeldas promenader.
Baltimore måste nog vara musikens guldgruva. Både Animal Collective och Yeasayer kommer därifrån. Behöver jag säga något mer? Musik när det är som bäst helt enkelt.
Ofta så pratas det om att världen är en helt störd plats att leva på. Att vi människor är äckliga och onda. Att man inte vill skaffa barn för att man inte vill att dom ska växa upp i den här världen. Visst, jag håller med om alla dessa påståenden till viss del.
Men så igår när jag satt och läste på jobbet vid ett fönster så hade jag nöjet av att se en vacker händelse. Mitt emot mitt jobb ligger det ett dagis och igår när barnen var ute och lekte så kunde jag inte låta bli att sitta och titta på dem en stund och minnas hur skönt det var att vara så ung. Dock så var det ett barn som inte var med de andra och lekte, en s.k. Ferdinand, som stod för sig själv i ett hörn och tittade på. Lekte inte och försökte inte att ta kontakt med någon av de andra barnen heller. Utan stod bara helt lamslagen. En liten vilsen pojke som ingen annan såg. Men när jag sjönk ner i stolen och svor för mig själv att världen är en avskyvärd plats och att den pojken en dag kommer att få sin revansch så vaggar en liten flicka fram till honom. Och ger han en kram. Sedan går hon väg igen för att hämta sin leksak, en liten barnvagn, som hon sedan tar med till honom för att visa upp. Och tillsammans går de iväg, skjutandes på barnvagnen.
Jag ser inte fram emot den här veckan och nästkommande vecka. Jag vill bara lägga mig ner och sova till nästa år. Det är min högsta dröm just nu. Jag skiter i om jag missar julen och sånt tjoller. Jag vill bara ta det lugnt och sova.
Veckan som har varit har på så många olika sätt varit konstig. Varje dag har det varit någon helt sjuk händelse som jag aldrig någonsin har varit med om förut (eller ens drömt om att råka ut för) och som gör mig lite rädd eller irriterad eller bara väldigt konfunderad. Om jag skulle skriva allt jag har varit med om i veckan så skulle väl de flesta som läste det ramla av stolen eller bara gapa. Eller tro att jag har sett alldeles för många filmer med sjukt innehåll som jag har påverkat mig att inbilla mig saker. Men jag tänker inte skriva allt jag har varit med om i veckan för då måste jag ju bli påmind. Och det vill jag inte.
Jag önskar att jag var på väg att gifta mig så att jag fick en bra anledning till att köpa och bära den här underbara klänningen från Lanvin. Det är det vackraste jag sett i klädväg på mycket länge.
The day after you stole my heart, Everything I touched told me It would be better shared with you
And you're hiding in my soup And the book reveals your face And there's a splashing in my eyelids The concentration continually breaks I did request the mark you cast Didn't heal as fast I hear your voice in silences Were the teasing of the fire be followed by the thud?
Min dator kraschade för ett tag sedan som jag tidigare har nämnt. Och visst det kändes rätt så jobbigt att behöva laga den för en smärre förmögenhet och att allt på den skulle försvinna, som bilder och skolarbeten osv. Men det som kändes värst var att min bok och alla korta noveller och texter jag har skrivit skulle försvinna. Jag låg vaken på nätterna och tänkte på det och min ångest var plågsam och enorm. Jag försökte trösta mig med att jag alltid kan börja om på nytt, så att jag utvecklas mer i mitt skrivande. Men den trösten funkade inte. För att läsa det man skrev vid ett speciellt tillfälle i sitt liv är mer speciellt än att känna en doft som väcker minnen. Tack och lov så började min dator att fungera igen och allt är fortfarande kvar på den. För det finns ju absolut inget som är så vackert som en underbart komponerad text. Som den ovan från Arctic Monkeys (tro det eller ej) låt Fire And The Thud.
Med jämna mellanrum drömmar jag så konstiga och så vackra drömmar. Drömmarna är helt magiska, fram tills då jag vaknar. Då är dom bara jobbiga och ledsamma. Jag vet inte heller vad dessa drömmar betyder och om jag borde kanske lyssna mer på dem? Eller om de kanske har några innebörd i och med att de kommer tillbaka med jämna mellanrum och är precis likadana.
Men och andra sidan så är de ju trots allt bara drömmar.
Såg 500 Days Of Summer igår, helt klart årets film. Jag har tänkt på den sedan jag såg den och det är precis den effekten en bra film ska ha. Väldigt bra musik i filmen dessutom.
Igår kväll när jag var ute och gick så uppenbarade sig en vit häst från ingenstans. Jag hörde ljudet från hovarna bara några sekunder innan den stod bakom mig och lyste upp omgivningen. Det var den vackraste hästen jag någonsin sett och att stå bredvid den gjorde att jag kände mig som en liten flicka igen som stod och beundrade en vacker häst och att bli så tagen att man bara står och gapar. För det var precis det jag gjorde. Hela händelsen var helt magisk och det var även hästen. Som var alldeles vit, stor och vacker och såg precis ut som hästarna man drömde om som liten flicka.
Sedan april i år så skapas det uppskattningsvis 190 000 bloggar dagligen världen över. Om man inte har en blogg så är man ungefär på samma nivå som om man inte har facebook, en aning udda och lite konstig (jag har dock inte facebook vilket jag ser som en triumf). I och med att urvalet av bloggar är så enormt stort och tiden är knapp så måste man göra ett urval för vilka bloggar som är värda att hänga på. Såhär rannsakar jag bloggar och utifrån dessa kriterier bestämmer jag om de är värda att följa eller inte.
Bloggar jag råkar gå in på men som gör att jag skyndsamt klickar på "Gå bakåt en sida"-knappen; 1. Bloggar som är för privata. Det är skillnad på att vara privat och personlig. Exempelvis så vill jag inte veta privata detaljer om någon människa, speciellt inte genom internet. Däremot är det respektabelt och inspirerande om någon vågar vara personlig på sin blogg.
2. Människor som "pyntar" sin blogg med små "gulliga" figurer, smileys och konstiga krumelurer som man skapar av olika tecken från tangentbordet.
3. Bloggar som dissar andra bloggar. Det har aldrig varit och kommer aldrig någonsin att vara intressant att läsa om vad dissaren tycker om folk den ogillar.
4. Bloggar som citerar dikter som man uppskattade som tolvåring.
5. Bloggar vars skribent har så dålig attityd att man börjar fundera över den personens psykiska hälsa.
6. Bloggare som bara gnäller.
7. Bloggar vars skribent måste hela tiden påpeka om hur uuuuunderbar och fiiiin hennes vänner/pojkvän/bekanta/familj är.
8. Bloggar som innehåller s.k. EMO-texter och bilder på skribenten när personen ifråga ser ledsen och plågad ut. Bloggar vars första sida jag bläddrar igenom på fem sekunder men ändå uppskattar; 1. Bloggar där skribenten berättar lite lättsamt om sin dag, lägger upp någon bild som personligen inte säger mig ett dyft, men som jag ändå finner lite charmigt.
2. Bloggar där man lägger upp roliga bilder.
3. En del modebloggar. Dock inte "mode"bloggar från Sverige utan utländska modebloggar med foton.
4. Bloggar som innehåller mest foton som jag beundrar och önskar att jag hade fotat.
5. Bekantas bloggar och bloggar till bekantas bekanta. Mest bara för att jag är nyfiken eller uttråkad för tillfället.
6. En del bloggar som inte säger mig ett dyft men som jag gärna går in på ibland med jämna mellanrum mest bara för att sedan bli irriterad över innehållet.
Bloggar som jag följer slaviskt; 1. Bloggar som är roliga på ett genialiskt och unikt sätt.
2. Bloggar vars skribent är personlig och har ett spännande liv eller bara helt enkelt är beundransvärd.
3. Mina vänners bloggar.
4. Bloggar om ett visst ämne. Min favoritblogg är en musikblogg om engelsk 80-tals musik där man kan ladda ner albumen eller låtar med de artister han skriver om. Den är helt enkelt grym och bra på alla sätt.
5. Bloggar vars skribent har ungefär samma humor som mig. Så att jag kan skratta friskt och gott åt det dom skriver.
6. Veganbloggar om mat med fantastiska recept.
7. Livsstils-bloggar som passar min livsstil helt exemplariskt.
Livet förändras vart jag än går och det kommer kanske inte alltid vara vi två Bara så länge det finns stjärnor över oss och bara så länge våra hjärtan klarar av att slå
Denna pojken har aldrig riktigt sett någon i ögonen och jag förstår om du skulle träffa någon bättre sen Men månen är död när jag tänker på det och himlen är gjord av sten
Så många broar jag bränt, ingen tog mig riktigt över, nej men jag går inte isär när jag går med dig
Jag vet ett berg dit jag brukade gå det är så vackert där, nästan som en tavla nästan som en tavla över rätt och fel för man ser gårdakvarnar men man ser skiten med
Jag har inga starka armar att bära dig på jag är inte mycket, inte mycket att titta på men du kommer aldrig att behöva ljuga igen och du kommer aldrig behöva se mig ligga död på vägen..
Så många broar jag bränt, ingen tog mig riktigt över, nej men jag går inte isär när jag går med dig
Så många vänner jag känt ingen som jag riktigt behövde, nej jag har aldrig varit normal bara när jag går med dig
Så många broar jag bränt, men jag går inte isär när jag går med dig
Håkan Hellström - Gårdakvarnar och skit. Perfektion.
Det finns så många gånger då man är alldeles uppfylld av en alldeles unik känsla för något alldeles särskilt. Som bara du kan ha din egen relation till på ett särskilt sätt. Men efter ett tag blir den känslan ryckt ifrån en på ett sådant barbariskt vis att du nästan tappar luften. Som när man får en kram av någon man saknat så oerhört mycket men att kramen bara blir en kall sammanstötning på några sekunder, eller när man äter en alldeles fantastisk portion mat eller efterrätt och den tar slut innan man har hunnit bli less eller när ett kärleksförhållande slutar vara uppfyllt av kärlek och blir ett slags förhållande som man inte riktigt kan definiera. Eller när det inte finns någon lust kvar att vara vän med någon som du en gång i tiden hade så roligt med och kunde anförtro dig till. Eller när du och en person du en gång i tiden hade så roligt med slutar bara att ha roligt tillsammans, hur mycket ni än försöker. Eller när du tvingas att vara långt ifrån den personen du vill vara med hela tiden och som du älskar mer än livet själv. Men det går bara inte och det finns egentligen inte något svar till varför ni plågar er själva med att bo långt ifrån varandra. Och att när vi väl ses så är det den lyckligaste stunden i ditt liv men när ni skiljs åt så känns det som att ditt hjärta ska stanna.
Att gå från den känslan den där speciella känslan som alla individer har till något och till att känna att livet är endast grått, trist och dött är plågsamt och så oerhört vemodigt.
Jag var sjutton år, sommaren till sista året på gymnasiet. Jag minns precis vilken dag det var, det var den 15 augusti, min mormors födelsedag om hon hade levt. Förutom det så var det som vilken dag som helst. Jag spenderade förmiddagen med att titta på djur på Blocket. Något jag brukar muntra upp mig själv med. Just den dagen, bara några minuter innan jag såg den så var det en som hade lagt in en annons om en vit kattunge, den sista kvar i kullen. Den som blev "över". Mitt hjärta smälte och jag tjatade på mamma energiskt i flera timmar om att jag ville få den. Till slut gick hon med på det och hon sa att hon skulle bara prata med pappa om saken. Pappa var dock mer tveksam av många olika skäl.
