KROPP.

Varje gång jag skriver eller läser ordet "kropp" så går det en ilning genom hela min rygg. Jag hatar det ordet och allt som kommer med det ordet som hälsa, motion, gym, sund kost, bla bla bla. Anledningen för att jag hatar det är nog för att jag är helt värdelös på att vara sund. På riktigt alltså. Att vara vegan räcker inte till. Jag älskar cigaretter och öl och öl tillsammans med chips och cigaretter, givetvis. Trots att jag har blivit så äcklad av socker att jag blir illamående av att äta en liten kaka så känner jag att det räcker inte till. Samtidigt som det är svårt att försöka ta sig i kragen och göra något av denna sundhet som jag så förgäves strävar efter.
Varje gång jag försöker vara nyttig på riktigt så håller det i sig i en månad, om ens det. Sedan går jag över till att tänka "jag tar itu med det senare" och den klassiska "men orka".

Hela problemet och ångesten som framkallas inom mig varje gång jag står framför en spegel eller i duschen är bisarr. Jag jämför min kropp med hur den ser ut nu och som den gjorde när jag var arton år och visste inte vad mat var. Och det är hemskt, för jag vill absolut inte se ut som jag gjorde då. Fast ett mellanting av min kropp nu och då vore fint. Sedan är hela problemet med kroppen inte bara det att jag strävar efter att vara smal som en pinne, för det gör jag faktiskt inte. Utan det handlar mest om att jag vill vara sund och ha någorlunda bra kondition. Kunna gå i alla dessa trappor på skolan utan att tappa andan efteråt på grund av ansträngning.

Och det här handlar absolut inte heller om att jag vill få höra av någon att jag är fin som jag är. Jag bryr mig inte om vad andra tycker utan jag vill för en gångs skull känna mig nöjd. Varför kan inte respektera de åsikter man har om sin kropp?

Från december och fram till nu så har jag i princip inte rört på mig över huvudtaget. Jag har inte ens gått en fjuttig promenad i skogen bara för att jag har varit så rädd över kylan och snön. Men imorgon ska jag stiga upp klockan sju och gå ut på en lång och rask promenad. Nu är det fan dags!
Och om jag misslyckas så får jag väl straffa mig själv genom att låta någon ge mig tio piskrapp på ryggen.

DAVID RODIGAN.

David Rodigan på Strand ikväll.

PLUS.

Det känns så jävla svennigt att skriva om vädret, jag vill häckla de journalister som väljer att gnälla och förfäras över vintern. Men nu kan jag inte låta bli att skriva om vädret för igår och även idag så är det plusgrader i Stockholm. Första gången sedan i december.
Och det är så fantastiskt skönt ute, jag och Anna gick till och med min favoritrunda runt Ulriksdals slottsområde igår och jag frös inte ett dugg.

Jag vill spendera med tid utomhus. Eller åtminstone vara ute längre stunder än då man går fram och tillbaka till tunnelbanan från hemmet. Jag har känt mig som en förslappad vampyr den senaste tiden. Det vill säga ljusskygg och väldigt hemma- och sängkär.

Men nu ska det bli slut på det.

ANNA.

Anledningen till varför jag inte skriver på min blogg är därför Anna är på besök.
Det är ungefär som att ha en tokig och snorig liten apa hos sig. Det vill säga väldigt roligt och knasigt.

Vi har haft kanske världens lataste vecka och helgen kommer att fyllas med sushi, bio och öl. Yeah!

GOTT!

Mysigt med en lång och lyxig frukost och middag bestående av vegansk anka, pak soi,ostronskivling, paprika, ärtskott, morot, broccoli i sojasås med vitlök och ris till det.
Det är sällan jag verkligen går i taket tack vare något jag lagar. Men denna middag lyckades få mina ben att kännas som nudlar. Så gott var det.
Vegansk anka = da booomb!

I'LL BE SEEING YOU/THE NOTEBOOK.

Såg The Notebook igår. Det är nog den filmen jag har sett flest gånger men som jag aldrig någonsin kommer att tröttna på. Scenen när dom dansar på en folktom gata mitt i natten till Billie Holiday som sjunger I'll Be Seeing You får mig alltid att gråta som ett litet barn. Men filmen är magisk rakt igenom. Om kärlek alltid skulle vara så vacker som i denna film så skulle vi alla vara kära.

FETONSDAG.

Eftersom jag jobbade igår (tisdag) så fick det bli fetonsdag istället.
Denna dag har bestått av semlor med hallon och
gnocchi med tofukorvar, spenat, svamp, grillad paprika, en massa vitlök och veganparmesan. GOTT!

GAINSBOURG.

Sverigepremiär 9 april.

ÅRETS DESSERT.

Igår gjorde jag kokospannacotta med tropisk fruktsås och mango till efterrätt.
Det var helt seriöst den godaste efterrätten jag någonsin ätit.

ALLA HJÄRTANS DAG.

Jag är väl något av en hopplös romantiker, tro det eller ej, men jag är inget fan av kommersialism som Alla Hjärtans Dag exempelvis. Det ska väl inte krävas ett visst datum eller gåvor för att visa sin uppskattning för någon man tycker om?
Jag kommer spendera den här dagen med att lyssna på min spellista med klassiska kärlekslåtar och egna favoriter. Lyssna här. Och att laga god mat med den personen som vann mitt hjärta för ett år sedan, såklart.

Sen en sak till, till alla jag tycker om:
Jag vet att ni vet om det så därför tänker jag inte
göra något mer än att skriva det här.
Jag tycker om er.

LEE ALEXANDER MCQUEEN.

Jag brukar väldigt sällan skriva om mode i min blogg. Eftersom det blir lätt väldigt trivialt när man går in på det ämnet i bloggar. Och eftersom var och varannan skriver om det idag.

Men när jag igår läste på en nyhetssida att Alexander Mcqueen hade tagit sitt liv så blev jag djupt berörd. Det här är den tredje bland mina favoriter i modevärlden som har valt att avsluta sitt liv. De andra är modellen Daul Kim och stilgurun Isabelle Blow.

Första gången jag la märke till Alexander Mcqueen var när jag satt och tittade på en dokumentär på kanalen Fashion Television. Den handlade om när han och hans skolkamrat Stella Mccartney just hade tagit sin examen på St. Martins. Redan då var jag så djupt fascinerad över han och hans skapelser. Vissa av hans kollektioner var extravaganta medan andra var så mörka att man blev nästan rädd.
När jag studerade mode och sydde kläder dagarna i ända så var Alexander Mcqueen min största inspirationskälla. Jag ville aldrig göra kläder som skulle vara kopior av hans. Men hans skapelser innehöll så mycket inspiration för mig att de hjälpte mig att komma långt i min egen fantasi och kreativitet.

Alexander Mcqueen var och är fortfarande den enda verkliga kläddesignern som jag avgudar. Det känns som att hans död kommer göra vad vissa stora rappares bortgång gjorde för den riktigt bra hiphopen. Att den dog ut. Vilket kommer nog så småningom att hända i modevärlden också.

MCQUEEN.

Alexander Mcqueen R.I.P.

PAUL SMITH/MÖBELMÄSSAN.

Paul Smith och hans utställning på årets möbelmässa i Stockholm.
Underbart tjusigt.

EN CIGG OM DAGEN.

Jag vet inte hur många gånger jag har skrivit om cigaretter och rökning i min blogg. Det börjar nästan bli lite löjligt nu. Och alla dessa foton det finns på mig när jag håller en cigarett mellan pek- och långfingret. De övriga bilder som jag inte röker på är bilder där jag sover eller håller en revolver i handen (haha på riktigt).

Jag har till och med fått klagomål över att min blogg romantiserar rökning. Men en del personer verkar förstå för de säger att om man gillar att röka så har man en romantiserad bild över rökning. Fast riktigt så är det inte. Rökning är för mig ett ypperligt exempel på att linjen mellan hat och kärlek kan vara väldigt tunn. För det är den för mig. Jag hatar att röka samtidigt som jag älskar det.
Varje gång jag sätter en cigarett i min mun och tänder den så får jag rysningar, både av obehag och välbehag.

Och alla dessa personer jag känner som jag mer än gärna spenderar tid med samtidigt som vi sitter och röker cigarett efter cigarett. Alla konversationer jag har haft när jag röker är harmoniska och har ett visst lugn över sig.

Men lite pinsamt är det väl ändå, för mitt hår stinker efteråt och även mina kläder.
Och jag avskyr när någon i min närhet som misstycker när det gäller mitt rökande sniffar på mig och sedan ger ifrån sig en kommentar som: "Har du rökt? Men fy!".
Fast ändå, linjen mellan hat och kärlek är som sagt, väldigt tunn.

KENT/KUNGSHAMRA.

När jag kom hem sent en kväll så trodde jag att jag drömde eller inbillade mig när jag gick förbi några hus i mitt kvarter. För där stod det ett tjugotal människor med kameror och gigantiska reflexskärmar. Och för ett litet tag sedan så fick jag svaret. Det var bara Kent som var i Kungshamra och härjade.

Och det faktum att även julkalender för förra året spelades tidvis in i Kungshamra är väl ett bevis på att det är ett väldigt estetiskt tilltalande område.

MAMMAN PÅ MALMSKILLNADSGATAN.

För några fredagar sedan stod jag som sagt på Malmskillnadsgatan tillsammans med Elise Lindqvist. Anledningen till varför jag stod där var för att jag ville skriva ett reportage om Elise, denna fascinerande och fantastiska lilla dam som berörde mitt hjärta. Jag har skrivit ett kort inlägg om min kväll där tidigare men nu tänkte jag även dela med mig av slutversionen av personporträttet.

Det är en kall fredagskväll och vi står och lyssnar på musik som spelas på en krog längre ner på gatan. Med jämna mellanrum passerar grupper med människor oss som är på väg till något uteställe. Elise förklarar att det är lugnt ikväll då det är helgen innan löning.

Vi befinner oss på Malmskillnadsgatan tillsammans med två personer från Citykyrkan och en från Elises församling, S:t Claras grannar.

Elise Lindqvist, 74 år, har stått på Malmskillnadsgatan nästan varje fredag i tretton år. Där står hon för att dela ut fika, smink, hygienartiklar och om vintern mössor och vantar till de prostituerade kvinnorna som håller till där. De flesta produkter som hon delar ut har butiker skänkt. Men hon köper mycket med sina egna pengar och stickar även plagg till kvinnorna.

Elise har själv haft en tragisk uppväxt. De prostituerade kvinnorna och Elise förstår varandra och de flesta av dem kallar Elise för mamma eller stålmormor. En ung kvinna kommer fram till oss och frågar försynt om vi har varm choklad. Hon och Elise känner varandra väl så de går iväg för att prata.

Förändringen i Elises liv
För femton år sedan skedde en förändring i Elises liv då hon lades in på ett behandlingshem för att bli av med sitt blandmissbruk. Elise var då 59 år gammal och hade levt med missbruket i många år och hade en destruktiv inställning till världen.

– Jag svor som en borstbindare och jag avskydde världen och människorna som försökte hjälpa mig. De gav mig namnet igelkotten för att de tyckte att jag hade alla taggar utåt, säger Elise och skrattar idag över sitt smeknamn.

På hemmet fick Elise en uppenbarelse och upplevde andlig kontakt för första gången i sitt liv. Hon började se världen med färger och kunde till och med uppskatta det vackra runt omkring sig. En präst som brukade besöka behandlingshemmet Elise vistades på blev hennes ledsagare i livet. Hon följde med prästen till Stockholm och kämpade för att bli av med sitt missbruk. Det tog tio månader innan hon var helt fri från tabletterna och spriten.

På behandlingshemmet hade hon försökt att ta livet av sig men inte lyckats. Hon började senare förstå att hon misslyckades eftersom hon hade en viktig uppgift att fullfölja. När S:t Claras präst Carl-Erik Sahlberg tog med Elise upp till Malmskillnadsgatan en kväll så förstod hon att hennes uppgift var att stå där som ett stöd för de prostituerade kvinnorna.

2009 blev hon nominerad till Svenska Hjältar, något som hon är väldigt glad och smickrad över. Hon tycker det är roligt att många har börjat uppmärksamma arbetet hon och hennes församling utför.

När Elise inte står på Malmskillnadsgatan så reser hon runt i Sverige för att berätta om vad hon gör. Målet är att få företag att skänka pengar så att hon kan finansiera vård på behandlingshem för de prostituerade kvinnor som vill det.

Allvaret på gatan
Elise berättar att hon aldrig är rädd när hon är på Malmskillnadsgatan. Trots att hon har haft både pistol, kniv och skruvmejsel riktad mot sig.
Hon har både fått bevittna misshandel och hot när hon har stått på gatan men hon gör valet att inte lägga sig i.

– Jag kan inte vara dumdristig och leka Tarzan, jag är trots allt bara 1.49 lång.

Elises längd tänker man inte på då hennes personlighet är både stor och stark.

Idag är antalet flickor hög kring Malmskillnadsgatan, Mäster Samuelsgatan och Kungsgatan. Polisen uppskattar att det brukar vistas 225 flickor i dessa kvarter på helgnätterna. Och flickorna blir allt yngre.

– Det tar så ont att se flickor gå på gatan och vad de tvingas att stå ut med. För mig är flickorna mina döttrar, jag älskar dem, säger Elise och ler.

En av Elises kollegor säger senare på kvällen att det är typiskt av Elise att se alla som små flickor och små pojkar. Hon ser alla som sina skyddslingar påpekar en annan kollega.

Medan vi står och delar ut varm dryck och mackor till kvinnorna så ökar antalet bilar som kör förbi oss i en u-sväng. Vissa bilar kommer tillbaka med korta mellanrum medan andra kommer med lite längre.

– De letar efter sin favoritflicka och förmodligen så har hon väl inte kommit än, säger Elise och skakar uppgivet på huvudet.

Elise kallar Malmskillnadsgatan för slutstationen. Då de flesta av flickorna som går där dör i en överdos eller av att hjärtat stannar, deras kroppar orkar helt enkelt inte längre, berättar Elise.

Minst tio år till
Elise berättar att trots att hon mår bra idag och är lycklig så klarar hon inte av att gråta. Då hon som barn inte tilläts att gråta av sina föräldrar.

– Jag klarar inte av en så helande och vacker sak som att gråta, det är hemskt men sant, säger Elise samtidigt som hon försiktigt stryker fingrarna under ögonen för att ta bort smulor från sin blå ögonskugga.

Elise menar att så länge som hennes ben håller och hon är klar i huvudet så kommer hon att fortsätta stå på Malmskillnadsgatan. Minst tio år till är hennes mål. Och den dagen hon går bort så kommer hennes kollegor att underrätta hennes flickor på gatan som hon kallar dem.

– Mina flickor ska få sitta längst fram på min begravning, tänk så fint det kommer att bli! Säger Elise och ger ifrån sig ett varmt skratt.

När vi skiljs åt efter att ha spenderat flera timmar tillsammans så berömmer hon mig. När jag säger att det är hon som förtjänar beröm så ger hon bara ifrån sig ett;

– Äsch då.

Bild lånad från tidningen Corren.

DINNERTIME.

Håller på att laga middag, det är så trist att laga god middag till bara sig själv.
Och det är så trist att laga middag ensam också.
Jag önskar att jag fick hänga med Kramer och Newman.

EXPRESSEN.

Ibland brukar jag gå in på Expressens hemsida, mest för att få mig ett gott skratt. Vare sig det handlar om "nyheter" med så överdramatiserat innehåll att man blir yr. Eller om man får läsa ett reportage som handlar om en kanin som hänger på en pub och spelar flipperspel.

Jag skrattade så hysteriskt åt detta att det blev nästan lite pinsamt, trots att ingen ser eller hör mig.

Bild:Expressen (vad annars?)

VÄRLDENS VACKRASTE TING.

Igår tryckte jag på "buy it now"-knappen på ett ting som jag har suttit och beundrat på Ebay i flera veckor nu. Det är det vackraste jag någonsin har sett och införskaffat.
Vad det är kommer att avslöjas en vacker dag.

SOMMAREN 2009.

Jag vill ha sommar nu, nu, nu, nu.

VINNAREN TAR ALLT, DET VILL SÄGA - JAG.

Min bror brukar säga att den dagen jag är journalist på riktigt så kommer jag att ha en krönika där jag kritiserar folk och hatar världen. Det vore, minst sagt, drömjobbet. För om det finns något jag kan och gärna gör, med all rätt, så är det att kritisera folk.
Men jag skulle aldrig någonsin kritisera någon för ytliga saker som klädval eller utseende. Sådant är endast pubertalt och inhumant. Däremot så kan jag bli riktigt förbannad på människor med pissig attityd. Det finns inget som kan göra mig så arg.
Jag bemöter alltid människor på ett trevligt sätt. Till och med de som inte förtjänar det. För jag tänker att jag vinner mer i längden på att vara trevlig än slösa energi på att vara otrevlig. Och de gånger jag möter en riktig idiot så brukar jag oftast ignorera personen.

Men ibland så kan min bägare rinna över. Och när den gör det så gör den det ordentligt. Jag har alltid fått höra att jag har ett hett temperament. Ett farligt hett temperament. Jag kommer förmodligen att dö på grund av en hjärtinfarkt när jag blir äldre som mitt heta temperament har orsakat.

Den här veckan har jag mött en del människor som har haft en sådan pissig attityd att min bägare har runnit över mer än en gång. Bland annat så var en tant inne på Konsum idag en av orsakerna. När jag stod i kön så kom hon och puttade bort mig och när jag frågade henne vad hon höll på med så svarade hon:
"Jag måste, jag måste, jag först, jag först!"
Och när jag sedan började lägga upp mina varor på rullbandet då hon höll på att betala så flyttade hon på dem.
Måste man puttas? Och måste man vara före? Och i sådana fall, vad hände med det trevliga uppförandet att fråga om man får gå före?
Varför hon var så otrevlig och kände att hon var tvungen att puttas förstår jag inte. Jag hade fyra varor så det var inte så att jag skulle ta upp resterande tid av affärens öppettid till att stå och lasta upp varor på rullbandet.

Den attityden fick mig att bli så fly förbannad och mitt temperament att stiga så att det brändes på min rygg. Så jag puttade minsann tillbaka.

HA!

WISH YOU WERE HERE.

Denna energikrävande dag avslutas med en av tidernas vackraste kärlekslåtar.

MÄNNISKOR MAN BLIR KÄR I.

Min lärare varnade mig en gång för att det är lätt hänt att man blir "kär" i personer man intervjuar. Två anledningar till blossande kärlek är att de man intervjuar har så mycket fantastiskt att berätta och är intressanta människor som man kan ha givande samtal med. Och så var det givetvis när jag träffade Elise Lindqvist(läs om henne här). Eller när jag träffade en 45-årig rockabilly som jag pratade om tatueringar och bilmotorer med. Eller när jag träffade Heidi Andersson, världens starkaste tjej som var även helt otroligt ödmjuk och trevlig. Och speciellt den gången jag pratade med en finsk 50-årig man vad som är typiskt för en europé.

Och även den här veckan så har jag fått en liten förälskelse i mitt senaste offer, Tim Kasser.
En otroligt intressant och intellektuell forskare och psykolog som hjälper mig med veckans reportage som handlar om människans förhållande till konsumtion. Blir vi lyckliga av att lägga en massa pengar på onödiga saker?
Trots att Tim Kasser är i England just nu och undervisar på ett universitet där så ger han sig tid att hjälpa mig. I förrgår skickade jag även ett mail till en svensk konsumentforskare och idag fick jag ett svar tillbaka att jag får mer än gärna ringa henne så att vi kan prata.

Det finns få saker som gör mig så tacksam som när extremt upptagna människor ger sig tid och delar med sig av sina åsikter och tankar på idéer, till skillnad från folket på Strix exempelvis.

TISDAG.

Jag vet inte vad jag ska säga,
förutom att ingen är någonsin som man tror att den ska vara.
Och så småningom upptäcker man sanningen.
Det gäller även en själv.