Ge mig.

Livet ÄR rosa fluff just nu.

Sweet Sweet Stockholm.

Tryckare.

Om jag skulle dansa en tryckare med någon och fick välja låt så skulle det bli någon av dessa tre:

Talk About The Past.

Jag har drömt mycket märkliga drömmar på sistone. Som har innefattat människor från förr, vanor från förr och känslor från förr.
Jag gillar det inte.

STHLM.

Jag lovade mig själv för någon dag sedan att jag skulle börja blogga mer. Och jag har verkligen försökt komma på något att skriva om, men det är helt tomt. Tomt men skönt.

Imorgon åker jag till Stockholm. Det känns så fantastiskt skönt.
Jag saknar min lägenhet så mycket och lukten man känner när man åker tunnelbana och värmen som bara gatorna i Stockholms innerstad har. Jag älskar att bo i Stockholm.

Dock så såg jag just att mitt favoritcafé har gått i graven.

Södervegg RIP.

Michael Jackson RIP.

Sagan om hattar och huvudbonader.

När jag var sex år så gick jag på förskola. Just min förskola hade bestämt att vi skulle ha ett dansnummer på torget i Skellefteå under nationaldagsfirandet. Jag hade dagen till ära tagit på mig min vita hatt som jag bara bar vid speciella tillfällen. Min mor och jag hade varit ute och plockat blommor som hade satts fast på hatten för att göra den än mer tjusig.
När det var min tur att springa fram på torget för att genomföra mitt dansnummer så blåste min hatt av och jag tappade all koncentration och det blev inget vidare dansnummer för mig. När jag väl hade fått tag på min vita hatt som hade blåst iväg så var den smutsig och alla blommor hade ramlat av. Resten av den dagen spenderade jag tjurandes bakom scenen. Jag bar aldrig mer den hatten. När mamma frågade varför skyllde jag på att den kliade.

På mellanstadiet såg jag en modebild i tidningen Frida, som jag på den tiden följde som en slav, tjejen på bilden bar en hilka och hade två flätor på vardera sida. Tänk er prototypen av en Schweizisk mjölkflicka. Jag tyckte det såg förbannat coolt ut så jag köpte en blommig sjal på Indiska och började bära den på det sättet, varje dag under flera månaders tid, tills några andra tjejer hakade på trenden. Då slutade det vara snyggt. Jag har aldrig sett sjalen sedan dess och jag har inget minne av var den tog vägen.

När jag gick på högstadiet så lyssnade jag på gammal soul och hiphop. Och jag ville även att det skulle synas på min klädstil. Musiken skulle få avspegla min personlighet och attityd. Så jag köpte en klassisk militärkeps i militärgrönt, en parkas och stora Sony-hörlurar. Jag tyckte att jag var den kaxigaste tjejen i min hemstad. Men när jag upptäckte ganska fort att det inte bara var jag utan större delen av min hemstads tonåringar som bar sådana kepsar så sjönk min kaxighet och kepsen hamnade längst in i garderoben.

Min första riktigt stora idol var Erykah Badu. Jag gick i åttan första gången jag hörde henne och jag blev helt förtrollad. Jag tyckte att hon var en revolutionär, en nutidens Rosa Parks. Hennes musik var så kaxig och hon var så unik. Hon brydde sig inte om vad någon annan tyckte. Hennes klädstil och sätt att sminka sig inspirerade mig och jag började linda in mitt hår i en turban. Givetvis så var min varken stor som Erykah Badus eller lika majestätisk. När jag hösten 2003 stod i timmar och väntade på att hon skulle kliva upp på scenen så försvann all min beundran för henne. Det är, än idag, den sämsta spelningen jag har varit på. Efter det bestämde jag mig för att aldrig mer linda in mitt hår i en töntig turban.

För några år sedan tyckte jag att Pete Doherty var så förbannat cool. Hans klädstil, hans musik, hans extremt dåliga uppförande. Speciellt gillade jag hans klädstil. Den var så slapp och så obrydd. Speciellt gillade jag den på tjejer. Så jag införskaffade en grå hatt för att bära den till svarta jeans och vit t-shirt. Tillsammans med ballerinaskor, givetvis. Hatten var två storlekar för liten men eftersom jag fyndade den på Kupan för ett bra pris så orkade jag inte bry mig. Trots att den klämde och gav mig huvudvärk.
Jag bar den ofta för jag tänkte och det tänker jag än idag att om man bara har hatt vid "speciella tillfällen" så uppfattas det ofta som ett skämt. Att man bär hatt för att vara lite lustig. Vilket är idiotiskt men oftast sant.
När jag tröttnade på att klä mig som någon fånig och dålig version av Pete Doherty så la jag hatten på hyllan.

För drygt ett år sedan satt jag med två vänner på en uteservering vid stortorget i Gamla stan och drack drinkar när en tjej gick förbi med den snyggaste hatten jag någonsin sett. Hon var nog även en av de absolut snyggaste och coolaste tjejerna jag någonsin sett. Då bestämde jag mig för att jag ville också ha en sådan hatt. Och nu äntligen har jag införskaffat den ultimata hatten (se bild ovan).

Det var några historier om mina huvudbonader. Givetvis har jag anekdoter med andra sorters hattar.
Men de är inte värda att berättas.

Andra dagar och midsommar.

Once Upon Of Time In America.

Nu ska jag se den bästa filmen genom tiderna.

Psychotic Reaction/Midsommar.

De senaste dagarna har jag;
1. Sett Lost, visserligen under tvång och en del utbytesaffärer.
2. Ätit jordgubbar och kedjerökt med Anna.
3. Pratat i telefon med Ellika.
och sist men absolut inte minst:
4. Blivit getingstucken på rumpan(!)

Nu ska jag fira midsommar genom att åka in till stan med Anna och köpa skor och handla mat för att sedan slå mitt drinkrekord ikväll.

Tell me.

I want to know.

Skellefteå, Kroksjön, 9 juni.

Bise/Bisou.

Serge & Jane

It's All Good.

LomoLove.

Finally.

Kärlek/Vemod/Reggae

Kärlek är fint, visst. Men oftast så är det vemodigt.
Kärlek är vemodigt och vackert. Även om kärleken är plågsam och äter upp en så är den vacker. Kärlek som fyller en med värme och får en att leva i en dröm är vacker.

Men kärlek är ändå alltid vemodig. För man vet aldrig hur det kommer att sluta. Om man verkligen känner samma sak för varann. Om det kommer att kännas likadant nästa morgon då man vaknar. En ovisshet som skapar vemod.

Den bästa kärlek/vemod/reggae-skiva man kan lyssna på är The Twinkle Brothers - Countrymen.

I don't want to be lonely anymore


Patoo

Ge mig.

Music Without Tears.

Det här är det enda jag lyssnar på just nu.
Ladda ner den här.
Bara gör det.

Love Doesn't Always Feel Likes This.

Sommar/Lov.

Ännu en gång måste jag säga hej då till Stockholm, åtminstone för ett tag.
Dags att vila upp sig på riktigt, inga måsten, ingen stress och framför allt ingen hets.
Ska bli mycket mycket skönt för jag behöver vila upp mig. Behöver få lov.
Hoppas att juni och givetvis resten av sommaren kommer bli riktigt varma och sköna.

Jag är kär.

Det här är det bästa jag har hört på mycket, mycket, mycket länge.

Total besvikelse.

I fredags natt såg jag och min bror reprisen av Söndagsparty med Filip och Fredrik. Ingen kan väl ha missat vad det programmet går ut på?
I alla fall så var den svenska hockeyspelaren Henrik Lundvist med som gäst. Han som är kanske Sveriges mest hypade hockeyspelare och förmodligen även den glassigaste. Han spelar ju trots allt i NHL och tjänar massvis med miljoner. Och klär sig som en riktig glassare.

Både jag och min bror upplevde honom som otroligt sliskig och dryg och vi började att spekulera om hur hans tjej ser ut. Och kom fram till att hon nog är en amerikansk version av Carolina Gynning, fast ännu mer extrem.
Så jag var givetvis tvungen att googla på det och vad möts man av?
Total besvikelse.
Hans tjej är bara en vanlig, tråkig blond svennetjej.

Varför kan jag aldrig få ha rätt?

Good Morning Sunshine.

Skellefteå kl. 23.24.

JAGJAGJAG.

Jag vet att jag skrev för bara några dagar sedan att jag bara kommer att skriva i bloggen när jag verkligen har något att skriva om. Jag har massor att skriva om, men jag kan inte riktigt ta ställning till om det jag vill skriva om verkligen bör hamna här, på världens mest offentliga plats.
Men det resulterar till två saker som de flesta som läser min blogg och som känner mig vid det här laget be ha lärt sig om mig:
1. Jag håller väldigt sällan "planer" som jag sätter upp för mig själv.
2. Jag måste få utlopp för det jag känner om det mesta annars blir jag frustrerad och oftast väldigt konstig.

Andra saker man bör veta om mig:
1. Jag analyserar allt, i minsta detalj. En sak som ingen annan bryr sig om kan jag ligga och fundera över en hel natt. Bara för att jag vill ha ett svar eller ren fakta. Oftast så väljer jag dessvärre att försöka analysera saker som det inte går att få ett konkret svar på.
2. Om jag är tyst och står i bakgrunden när jag träffar en person så betyder det oftast att jag inte gillar den personen.
3. När jag vantrivs eller är nedstämd så är jag alltid tyst. Rekordet i tystnad är fyra dagar.
4. Det värsta jag vet är glädjedödare och då menar jag glädjedödare i alla dess former.