Sagan om hattar och huvudbonader.

När jag var sex år så gick jag på förskola. Just min förskola hade bestämt att vi skulle ha ett dansnummer på torget i Skellefteå under nationaldagsfirandet. Jag hade dagen till ära tagit på mig min vita hatt som jag bara bar vid speciella tillfällen. Min mor och jag hade varit ute och plockat blommor som hade satts fast på hatten för att göra den än mer tjusig.
När det var min tur att springa fram på torget för att genomföra mitt dansnummer så blåste min hatt av och jag tappade all koncentration och det blev inget vidare dansnummer för mig. När jag väl hade fått tag på min vita hatt som hade blåst iväg så var den smutsig och alla blommor hade ramlat av. Resten av den dagen spenderade jag tjurandes bakom scenen. Jag bar aldrig mer den hatten. När mamma frågade varför skyllde jag på att den kliade.

På mellanstadiet såg jag en modebild i tidningen Frida, som jag på den tiden följde som en slav, tjejen på bilden bar en hilka och hade två flätor på vardera sida. Tänk er prototypen av en Schweizisk mjölkflicka. Jag tyckte det såg förbannat coolt ut så jag köpte en blommig sjal på Indiska och började bära den på det sättet, varje dag under flera månaders tid, tills några andra tjejer hakade på trenden. Då slutade det vara snyggt. Jag har aldrig sett sjalen sedan dess och jag har inget minne av var den tog vägen.

När jag gick på högstadiet så lyssnade jag på gammal soul och hiphop. Och jag ville även att det skulle synas på min klädstil. Musiken skulle få avspegla min personlighet och attityd. Så jag köpte en klassisk militärkeps i militärgrönt, en parkas och stora Sony-hörlurar. Jag tyckte att jag var den kaxigaste tjejen i min hemstad. Men när jag upptäckte ganska fort att det inte bara var jag utan större delen av min hemstads tonåringar som bar sådana kepsar så sjönk min kaxighet och kepsen hamnade längst in i garderoben.

Min första riktigt stora idol var Erykah Badu. Jag gick i åttan första gången jag hörde henne och jag blev helt förtrollad. Jag tyckte att hon var en revolutionär, en nutidens Rosa Parks. Hennes musik var så kaxig och hon var så unik. Hon brydde sig inte om vad någon annan tyckte. Hennes klädstil och sätt att sminka sig inspirerade mig och jag började linda in mitt hår i en turban. Givetvis så var min varken stor som Erykah Badus eller lika majestätisk. När jag hösten 2003 stod i timmar och väntade på att hon skulle kliva upp på scenen så försvann all min beundran för henne. Det är, än idag, den sämsta spelningen jag har varit på. Efter det bestämde jag mig för att aldrig mer linda in mitt hår i en töntig turban.

För några år sedan tyckte jag att Pete Doherty var så förbannat cool. Hans klädstil, hans musik, hans extremt dåliga uppförande. Speciellt gillade jag hans klädstil. Den var så slapp och så obrydd. Speciellt gillade jag den på tjejer. Så jag införskaffade en grå hatt för att bära den till svarta jeans och vit t-shirt. Tillsammans med ballerinaskor, givetvis. Hatten var två storlekar för liten men eftersom jag fyndade den på Kupan för ett bra pris så orkade jag inte bry mig. Trots att den klämde och gav mig huvudvärk.
Jag bar den ofta för jag tänkte och det tänker jag än idag att om man bara har hatt vid "speciella tillfällen" så uppfattas det ofta som ett skämt. Att man bär hatt för att vara lite lustig. Vilket är idiotiskt men oftast sant.
När jag tröttnade på att klä mig som någon fånig och dålig version av Pete Doherty så la jag hatten på hyllan.

För drygt ett år sedan satt jag med två vänner på en uteservering vid stortorget i Gamla stan och drack drinkar när en tjej gick förbi med den snyggaste hatten jag någonsin sett. Hon var nog även en av de absolut snyggaste och coolaste tjejerna jag någonsin sett. Då bestämde jag mig för att jag ville också ha en sådan hatt. Och nu äntligen har jag införskaffat den ultimata hatten (se bild ovan).

Det var några historier om mina huvudbonader. Givetvis har jag anekdoter med andra sorters hattar.
Men de är inte värda att berättas.