Vintern 2008 så började jag att skriva en bok, en bok som skulle bestå av relativt få sidor men varje mening i den skulle vara så genomarbetad att man skulle få rysningar på armarna av att läsa den. En bok om en ung kvinna, som är precis som vem som helst, men känner sig ensam och frustrerad och som inte riktigt vet vad det ger att låtsas som om vardagen är något fantastiskt. Men så en dag så förändras den bilden när hon börjar av en slump att prata med människor runt omkring sig, de hon träffar när hon väntar på bussen, vid ett övergångsställe, när hon går ut på kvällen för att ta en cigarett osv och som hon skulle komma att ha fantastiska konversationer med om inget speciellt. Bara sådant som alla har varit med om och kan relatera till.
Tanken med boken var också att den skulle inte anspela på något märkvärdigt eller vara revolutionerande och nyskapande. Utan att alla skulle helt enkelt känna igen sig.
Eftersom boken består av stor del av konversationer jag har haft så var det lätt att skriva ner dessa. Men så en dag så tog min inspiration helt slut. Jag har försökt att fortsätta men det går bara inte. Och anledningen till det är att det är så sällan man har intressanta konversationer längre. De flesta människor jag träffar, som inte är mina vänner, bekanta eller familjemedlemmar, är rena jubelidioterna.
