KL 23.49 EN FREDAGSKVÄLL PÅ MALMSKILLNADSGATAN.

Igår stod jag på Malmskillnadsgatan i fem timmar. Det var runt tio minusgrader ute och anledningen till varför jag stod där tillsammans med fyra stycken djupt religiösa kvinnor var för att jag skulle skriva ett reportage om vad de gör.
Tidigare på kvällen hade jag och initiativtagaren för händelsen, Elise Lindqvist, suttit och pratat i tre timmar. Hon berättade för mig om vad hon gör och varför hon gör det.

I 13 år har Elise stått på Malmskillnadsgatan i princip varje fredag. Hon står där för att denna gata är Stockholms och Sveriges för den delen, mest ökända gata. Det är här prostituerade unga tjejer står och bjuder ut sig för kunder som kör upp dit när de vill bli av med spänningar, känner sig ensamma, eller vill leva ut sina sexuella fantasier.
Elise Lindqvist står där helt frivilligt, året runt, tillsammans med några till och de delar ut fika till tjejerna, ger dem vantar och mössor på vintern så att de ska slippa frysa.
Tidigare på kvällen efter att vi hade suttit och samtalat i församlingens hemliga lokal så gjorde vi i ordning mackor till flickorna, kokade nyponsoppa och varm choklad.
Elise påpekar vid ett flertal tillfällen för mig att det är oerhört viktigt att jag inte tar upp mitt anteckningsblock när jag står ute på gatan. För om någon hallick skulle se att någon av flickorna pratar med mig så kan det få fruktansvärda konsekvenser. Och under tiden vi pratar så inser jag allvaret med situationen i Stockholm. 225 prostituerade tjejer beräknas hålla till kring Malmskillnadsgatan, Mäster Samuelsgatan och Kungsgatan i Stockholm.

Elise berättar för mig att hon är den enda som orkar stå där varje fredag. Många som har anmält sig som volontärer har gått därifrån efter bara en timme för att de inte orkar se dessa unga tjejer som tvingas att bjuda ut sig själva och sätta sig i en bil och åka iväg. För att sedan komma tillbaka en stund senare. Och vara ännu mer tomma i blicken.

Jag pratar med några av tjejerna, ingen av dem vill egentligen vara där. De drömmer om ett riktigt liv med ett jobb de trivs med och utan en hallick som styr över dem. En hallick som kräver att de ska dra in mellan 6-10000 per kväll. Några andra tjejer berättar att de kommer från fattiga länder och drömde om ett bättre liv i Sverige och att de kom hit i tron om att få det. Men att de blev nekade till alla jobb de sökte och får inte någon hjälp här. Så då är sista utvägen för dem att sälja sig på gatan för att ha råd med hyra och att kunna köpa sig lite mat. Majoriteten av tjejerna som går där måste bedöva sig för att orka, oftast med heroin. En av tjejerna kommer fram till mig och frågar om jag har nyponsoppa. Glädjen i hennes ögon när hon får en kopp nyponsoppa med grädde är obeskrivbar. En annan tjej ger mig en kram innan hon ska ge sig iväg och tackar för att vi är så goda människor.

När jag står där så blir jag påmind om hur lurade vi är. Vi som inte ens vet att prostitution fortfarande förekommer på Malmskillnadsgatan. Och att samhället blundar för detta. När jag står och tänker på hur allvarlig situationen är så kommer en full artonårig tjej fram till oss. Hon skriker att vi måste polisanmäla en gubbe som sitter i en bil cirka 20 meter bort, då han hade antagit att hon var en prostituerad och frågat henne hur mycket hon kostade. En av volontärerna berättar för henne att om man står på Malmskillnadsgatan en fredagkväll så antar de flesta män som sitter i bilarna runt omkring att man är en prostituerad. En man kom tidigare under kvällen fram till bordet och samtalar en stund med Elise. När han sedan går in för att värma sig i tunnelbanan så berättar Elise för mig att hans flickvän dog i en överdos för lite mer än en vecka sedan och att han hade varit vid Malmskillnadsgatan några dagar efter det och funderat på att ta livet att sig. Då han inte vill leva utan sin flickvän.

Män som plockar upp kvinnor på Malmskillnadsgatan är oftast vanliga män, män med fina arbeten väljer lyxprostituerade. Det som flickorna var innan de har blivit allt för slitna av heroinet och av det dom tvingas göra. Elise berättar för mig att Malmskillnadsgatan kallas för slutstationen. För det är hit flickorna vistas innan de dör, oftast i en överdos eller av att hjärtat stannar av ren utmattning.

Trots att jag hade varit vaken i 23 timmar i sträck när jag kom hem väldigt sent inatt så kunde jag inte somna. För att jag var så oerhört förfärad över vad jag just hade bevittnat. Jag trodde aldrig att jag skulle behöva se sådant och speciellt inte i Sverige heller.
Sverige, ett så kallt välfärdsland. Men jag skäms.
Hur kan vi acceptera att leva i ett samhälle där detta inte uppmärksammas mer
och att det aldrig sker någon radikal förändring?