ETT KÄRLEKSBREV.

Första gången vi träffades så tyckte jag att du var arrogant och kall. Men vad visste jag då? När vi sågs igen, ett långt tag efter den där första gången så strök du mig på ryggen. På något vis så blev du allt jag kunde tänka på. Även om jag var för stolt för att förstå.

En gång när vi gick en promenad så retade du mig för att jag gick inåt med mina fötter. Och sedan när jag blev sur så tröstade du mig med att det är finare att vara inåtfotad än utåtfotad som dig.

Jag hade helt gett upp hoppet om oss en natt då jag stod på gräsmattan och sparkade upp grästovor och svor. Hur kunde du vara som du var? Men sedan så ringde du mig och den tidiga sommarnatten kom du cyklandes till mig. Och hade en frisyr som gjorde att jag fnissade så mycket att jag fick ont i magen. Du hade varit på en fest och där hade du upptäckt hårprodukter som förvandlat ditt hår till en Humphrey Bogart-frisyr.

Jag minns i somras när vi satt ute på en brygga och jag var så rädd för det mörka djupa vattnet runt omkring oss. Men du skrattade bara. Eller den gången då vi stod barfota på gräsmattan i Kroksjön och höll varandras händer och njöt av sommarstunden.

Jag såg verklig lycka i dina ögon för första gången då jag sa att de tre orden för första gången och det var då jag kände egen verklig lycka, för första gången. Den stunden blev första gången för mycket.

En gång sa du att jag borde skriva in dina initialer i hjärtat på min högra arm. Och om det skulle ta slut så skulle jag skriva in dina två bokstäver i hjärtat på min vänstra arm.

Varje gång vi råkar säga samma sak precis samtidigt så fnissar jag. Det är så lustigt varje gång.

I somras gjorde jag dig arg en natt, så arg att jag trodde att jag hade förlorat dig. Jag var så rädd när jag satt där ute på sjön i min lilla båt. Men direkt då jag ringde dig och fick höra din röst så blev allt bra. Trots den dåliga mottagningen på mobilen. Och den natten kom du och hämtade mig. Om det hade varit för två hundra år sedan så hade du varit en prins på en vit häst.

Hur fånigt det än låter så slår mitt hjärta alltid ett extra slag då jag ser någon med sådana jeans och skor som du bär. Även om jag vet att det inte är du så hoppas jag alltid. Speciellt en gång då jag var ledsen och stod på perrongen för att åka från skolan.

Även om vi är ifrån varandra den mesta tiden så har vi hunnit med att uppleva mycket tillsammans. Men det bästa som finns är när vi inte gör någonting. Utan bara när vi är med varandra.

Du gör allt till det vackraste som finns. Men du är trots allt det vackraste som finns för mig.

När du sjöng och spelade gitarr för mig en gång så blev jag så generad och obekväm att du nästan tog illa vid dig. Men du vet ju hur jag är.

Varje natt så vaknar jag och känner hur tomt det är i min säng. Vad är min säng utan dig?
Att få ligga bredvid dig och känna din kroppsvärme möta min är det vackraste jag vet. Jag skulle kunna ligga bredvid dig i dagar, kvällar och nätter utan att ens märka att tiden faktiskt har rört sig framåt. När vi är tillsammans finns inget annat för mig, det är bara du och jag och jag och du.

Varje gång vi skiljs åt så känns det som att någon ger mig ett slag i bröstkorgen som gör att jag både tappar andan och att mitt hjärta stannar.

Jag vet vad vi båda gav oss in på. Men jag hade ingen aning om att det skulle ta så fruktansvärt ont. Att vara ifrån dig är som att vara ifrån det liv där man är lycklig. För när jag inte får vara med dig så är jag inte lycklig.