COSMOS.

Jag var sjutton år, sommaren till sista året på gymnasiet. Jag minns precis vilken dag det var, det var den 15 augusti, min mormors födelsedag om hon hade levt. Förutom det så var det som vilken dag som helst. Jag spenderade förmiddagen med att titta på djur på Blocket. Något jag brukar muntra upp mig själv med. Just den dagen, bara några minuter innan jag såg den så var det en som hade lagt in en annons om en vit kattunge, den sista kvar i kullen. Den som blev "över". Mitt hjärta smälte och jag tjatade på mamma energiskt i flera timmar om att jag ville få den. Till slut gick hon med på det och hon sa att hon skulle bara prata med pappa om saken. Pappa var dock mer tveksam av många olika skäl.

Jag minns att jag tänkte att om jag inte kan få den lilla stackars kattungen som ingen annan vill ha så kommer jag att stänga in mig på mitt rum resten av den (korta) tid det var kvar av sommaren. Jag hade helt plötsligt blivit tio år yngre.

Både min mamma och min pappa gick till slut med på att jag skulle få kattungen. Och vi pratade med ägaren och bestämde att vi skulle hämta kattungen efter middagen och innan det skulle vi köpa sådant som en katt behöver.

När jag fick den lilla kattungen i mina armar så höll jag på att gråta. Det är det närmaste jag kan komma hur det känns för en nybliven mor att hålla i sitt barn. Dock så bet kattungen mig och blev sur för att jag hade väckt den när den låg och sov. Och den fortsatte att bita mig hela bilresan hem när jag försökte röra den. Då funderade jag om det verkligen var såhär det skulle vara att ha en katt.

Den första natten så sov kattungen inne på mitt rum med mig och det gjorde den de flesta nätterna framöver. Den väckte mig med att skrika och springa omkring under min säng. Jag förstod då att den behövde kissa och det gjorde den också. Längst in mot väggen under min säng på ett hårband som hade ramlat ner från sängen efter att jag hade sovit med det.

Efter några dagar började vi diskutera i familjen om vad vi skulle döpa kattungen till. Trots att det var min katt så ville ju givetvis alla som vistades i vårt hus vara med och bestämma. Till slut så blev det Cosmos, Cosmos som efter den läskiga katten i Dr. Snuggles. Först avskydde jag det i och med att jag bara associerade det med den läskiga Snuggleskatten. Men efter ett tag så kändes det namnet så rätt på den lilla galna kattungen jag hade. För Cosmos var och är fortfarande en aning galen och knäpp.

När jag hade haft Cosmos i bara några veckor så började vi förstå att det var något fel. Han reagerade aldrig när vi ropade på honom eller på andra ljud. Så mina föräldrar tog honom till veterinären en dag då jag var i skolan och där gjorde de ett simpelt test. De slog ihop två kastrullock bakom Cosmos. Något som han inte reagerade på. Och så var det bevisat en gång för alla, den lilla galna kattungen hörde ingenting.

Cosmos gillar att sysselsätta sig med att hoppa upp på bord, hyllor, bänkar etc och putta ner alla saker som står på dem med sin vänstra tass. Han gör inbrott i skafferiet, trots att det är säkrat från kattinbrott, och drar ner påsen med kattfoder på golvet och äter tills han måste kräkas. Han biter min pappa på fötterna när han inte får mat. Han slickar mig i håret och försöker äta upp det. Om jag går ut från mitt rum när han ligger i sängen så hoppar han genast ner och gömmer sig. Jag lärde honom en dag hur man öppnar dörrar, så nu vet han precis hur han ska smita ut från toaletten när mamma stänger in honom där för att han har hittat på hyss.
Han kurrar så högt att han överröstar tvn och gör så att man inte kan somna när han ligger bredvid en i sängen. När han sitter på fönsterbänken och tittar på skatorna utanför så kan man smyga sig fram och peta lite på honom och då skriker han högt för att han inte hör en, sen börjar han kurra för att han blir glad över att se en. När man är ute på gården utan honom så sitter han och tittar surt på en i fönstret. Och ibland när jag äter så sitter han i mitt knä och luktar på det jag har på min tallrik. Förut när han var några kilon lättare så brukade jag bära omkring på honom i timmar och han låg och kurrade i min famn hela tiden. Och när han får sitta fast i ett långt rep i stugan så skriker han så högt att den skär i ens öronen när han inte ser en och när han sedan hittar en så skriker han av lycka och springer fram till en och stryker sig mot en. Och tittar på en som säger att han inte gillar att bli övergiven.

När jag flyttade hemifrån och han fick bo kvar hos mina föräldrar så satt han utanför dörren till mitt flickrum varje kväll och hoppades att någon skulle släppa in honom så att han skulle få sova i min säng. Och varje gång jag kommer hem så är det första jag gör att leta reda på honom och ge honom en kram. Han luktar så gott och är mjuk och varm. Och så snäll att man ibland tycker lite synd om honom. Han skulle inte klara sig en dag utan hans familj. Och vi skulle inte klara oss en dag utan honom.

Jag kan spendera timmar med Cosmos, prata med honom, titta på honom, krama honom och tänka att om alla vore som honom så skulle världen vara en bättre plats.