Som när man får en kram av någon man saknat så oerhört mycket men att kramen bara blir en kall sammanstötning på några sekunder, eller när man äter en alldeles fantastisk portion mat eller efterrätt och den tar slut innan man har hunnit bli less eller när ett kärleksförhållande slutar vara uppfyllt av kärlek och blir ett slags förhållande som man inte riktigt kan definiera. Eller när det inte finns någon lust kvar att vara vän med någon som du en gång i tiden hade så roligt med och kunde anförtro dig till. Eller när du och en person du en gång i tiden hade så roligt med slutar bara att ha roligt tillsammans, hur mycket ni än försöker.
Eller när du tvingas att vara långt ifrån den personen du vill vara med hela tiden och som du älskar mer än livet själv. Men det går bara inte och det finns egentligen inte något svar till varför ni plågar er själva med att bo långt ifrån varandra. Och att när vi väl ses så är det den lyckligaste stunden i ditt liv men när ni skiljs åt så känns det som att ditt hjärta ska stanna.
Att gå från den känslan den där speciella känslan som alla individer har till något och till att känna att livet är endast grått, trist och dött är plågsamt och så oerhört vemodigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar