LJUVA MUSIKMINNEN.

I filmen Funny People frågar en snubbe en tjej om hon gillar musik. Tjejen svarar då; "Ja. Varför skulle jag inte gilla musik? Och varför frågar du det? Att fråga det är som att fråga någon om de gillar mat."
Människor i överlag gillar musik. Anledningarna är många men oftast ändå väldigt enkla att förstå, musik gör en glad, musik kan göra en ledsen, musik väcker känslor, musik gör en danssugen, musik kan få en att göra sig av med aggressioner etc.

Jag har under hela mitt liv haft en hel del låtar som jag har haft en speciell relation till. På ett och annat sätt.

När jag var sex år gammal stod jag framför en spegel i vardagsrummet och lyssnade på ett kasettband som var min pappas. På det kasettbandet fanns Inner Circles låt A La La La La Long. Jag använde en sopkvast som mickstativ och själva sopen på mick och jag sjöng med stor inlevelse med till den fantastiska låten. Dock så sjöng jag "LA LA LA LA LONG A LA LA LA LA LONG LOOOONG KALSOOOONG!". Men för mig var det glädje. Jag spolade tillbaka kasettbandet ungefär tjugo gånger och upprepade låten och sjungandet innan jag tröttnade, för den dagen det vill säga.
Min pappa var oftast den som spelade musik i vårt hem och det var även han som introducerade nästa favoritlåt för mig. Även den en klassiker som många gärna sjunger med till. Men det gjorde inte jag, istället satt jag instängd på mitt rum och var lite sur och frustrerad över livet, trots att jag bara var tio år gammal. Men den gruppen var något helt annat än vad man hörde hemma hos sina kompisar. De var aggressiva och hårda, de var Deep Purple.

Min äldsta bror är några år äldre än mig och han gick igenom perioden då det var populärt att göra blandband. Speciellt också att göra blandband till någon annan för att ge det som en present. En dag kom han hem med ett blandband. Och på det bandet var det ritat en sorts fågel. När han spelade den musiken så gapade jag bara. Det var som inget annat jag någonsin hört. Trots att jag var ung så förstod jag svordomarna, eftersom man är uppvuxen med tv. Och jag förstod mycket av vad de rappade om också. Men jag förstod aldrig vad de menade med "Shame On A Nigga". När jag köpte min första vinylskiva i åttan så var det med Wu Tang. Jag har haft så många fantastiska stunder med Wu tang. När jag först började lyssna på dem och tjuvlånade min brors kasettband och tog med det till skolan så vi lyssnade på det på rasterna. När min far lessnade på kasettbandet eftersom han inte anser att Wu tang är musik och gömde det. Och den gången då jag gick i fyran på mellanstadiet och fick i uppgift att "utsmycka" ett fönster på skolan. Jag målade då Wu Tang-fågeln över hela fönstret, något som lärarna inte uppskattade. Eller när jag gick hem ensam från fester på högstadiet och lyssnade på dem i mina hörlurar. Bara för att kunna bli lite mer kaxig så jag inte skulle känna mig rädd av att vara ensam ute mitt i natten. Och alla efterfester jag har haft där jag envist har plockat fram Wu tang på vinyl och spelat det.
Jag kommer aldrig någonsin att sluta fascineras över den råhet som den gruppen frambringade. De blev en av mina favoritgrupper och är det fortfarande idag. Wu tang Forever.

Jag har alltid tyckt om att spendera tid med mina föräldrar och speciellt när de delar med sig av musiken de lyssnade på när de var unga på 70-talet, som de så fint uttrycker det. Min mamma har ofta berättat för mig om hur hon hade en grön fjällrävenjacka och träskor när hon var ung och hur hon ofta köpte 7-tummare med hennes favoritlåtar. En grupp som var hennes favorit då var The Doors. "Han var ju så snygg, Jim Morrison, och de var ju så bra" säger hon alltid. Och det håller jag med henne om. The Doors lyckades fånga mitt hjärta i tidig ålder tack vare min mammas romantiserade bild av dem men också för deras texter och för musiken. De var helt magiska.

På högstadiet tröttnade jag lite på all hiphop. Den blev tråkig, för mesig och framför allt för smörig. Och helt enkelt uttjatad när rappare som Nelly kom in i genre och slaktade den. Så jag fick några musiktips av killen jag var så kär i då och jag blev fast i soulen. Första gången jag hörde Erykah Badu så blev jag tårögd. Det var det vackraste jag hade hört och hon var den absolut coolaste kvinnan jag någonsin sett. Hennes musik var vacker men samtidigt kaxig, precis som hon. När jag vid samma tidpunkt i livet blev bekant med en kille som var den största nörden när det gällde reggaemusiken och som fick mig att bli påverkad av det. Så började jag även att lyssna på reggae, något som jag aldrig tidigare hade varit intresserad av (om man räknar bort min A La La La La Long-era d.v.s.). Han skickade några blandband till mig som jag än idag brukar ta fram och lyssna på när jag är hemma i mitt flickrum hos mina föräldrar. På det bandet fanns det en helt magisk sångare som min förtrollade min värld och gör det även idag. Alton Ellis var helt unik. Han var den som lyckades göra reggae till rosa fluff.

Jag har alltid haft förmånen att ha kompisar och bekanta som har ett stort musikintresse och som har ofta introducerat musik för mig. Gymnasiet var den perioden i mitt liv som mitt musikintresse växte och blev lite mer seriöst. Då var det inte längre bara en genre jag lyssnade på utan många fler.
I min klass på gymnasiet så gick det en tjej som jag sällan pratade med, inte för att jag inte tyckte om henne utan för att jag helt enkelt inte brydde mig. Men så en dag så hörde jag hon säga till en annan att hon längtade till skoldagen var över och att få åka hem och lyssna på Kings Of Convenience. De var under en kort tid, och just vid det tillfället, den grupp som jag lyssnade mest på. Så jag kunde inte låta bli att fråga henne om detta och det visade sig att även hon var ett stort fan av deras musik. Så då gjorde hon ett blandband till mig och jag ett till henne. Och det blev början på en vänskap.

Det är ingen hemlighet att jag vantrivdes i min hemstad. Speciellt sista året på gymnasiet då det kändes så nära att få flytta därifrån men ändå så långt bort. Och det fanns egentligen bara en musiker som under den perioden i mitt liv kunde trösta mig. Hans musik berörde så många punkter hos mig att jag blev helt lamslagen. Låtar som "Pocket Full Of Money" och "Maple Leaves" gjorde livet lite lättare men samtidigt svårare.
Jag minns dagen innan studenten när jag gick till skolan. Solen lyste och jag tänkte att jag aldrig mer skulle behöva gå den sträckan. Aldrig mer behöva sitta i de klassrummen och aldrig mer behöva ha något skäl till att stanna kvar i skitstaden jag bodde i. Just när jag gick uppför en liten kulle så kom Jens Lekman's "Julie" på min mp3-spelare. Där han sjunger;
"Oh Julie, the future could be so bright
Oh Julie, the ticket inspector's out of sight
What will you do when you graduate
if you stay here you'll suffocate
And all your friends are moving to London
while the cherry trees are still in blossom"
och det ögonblicket kändes helt magiskt för mig för det var precis det jag tänkte. Att om jag skulle stanna där så skulle jag kvävas och det hade jag inte tänkt låta ske.

Den sommaren åkte jag ensam till en liten by utanför Bergen i Norge. Där jag jobbade tio dagar i sträck och var ledig en dag och sedan jobbade jag i tio dagar i sträck igen. Den dagen då jag var ledig brukade jag alltid gå en lång promenad och till sist sätta mig nere vid vattnet och skriva ett brev till mina föräldrar. Då lyssnade jag ofta på Bobby Vinton's låt "Blue Velvet". En av tidernas vackraste låtar som är med i en av tidernas bästa film men också min fars favoritlåt. Jag nämnde i ett brev jag skrev till mina föräldrar att jag lyssnade på den låten och när jag var hemma för ungefär ett år sedan och hälsade på så spelade min pappa den låten och jag hörde då att han sa till min mamma, utan att de visste att jag hörde deras samtal, att han alltid tänker på mig när han hör den. Just därför har den låten blivit ännu mer speciell för mig.

Efter att ha tillbringat hela sommaren i Norge så flyttade jag sedan till en liten by i västra Sverige. Där jag började på en skola och lärde mig att börja tycka om öl. Där blev jag också helt hänförd (ja, hänförd) av en kille. Som inte såg ut som någon annan kille. Och varje gång jag såg honom så spelades "Light My Fire" med The Doors upp i mitt huvud. Ja på riktigt så gjorde den det, det var som en scen ur en dålig high school-film.
Under mina två år där så nötte jag ner många skivor med The Doors och rökte upp massvis med cigarettpaket och tömde många spritflaskor. The Doors tog mitt leverne till en helt annan nivå. Dessvärre är den gruppen, eller främst "Light My Fire" förstörd för mig idag. Då det enda jag kan tänka på är den där killen som inte såg ut som någon annan kille jag tidigare sett när jag hör den låten.

Givetvis så var min period i den lilla byn så mycket mer än bara olycklig kärlek, rökning och The Doors. Jag lärde känna en del tjejer där som jag har skakat på rumpan med mer än vad jag egentligen klarar av (träningsvärken dagen efter var ibland rena döden). Och vi hade alltid våra favoriter. En skiva jag hade på vinyl spelade jag nog mest av någon annan. För det var en låt på den skivan som alla ville höra och dansa till. Dock så blev jag så less på den att jag nästan kräktes när den fortsatte att spelas. Men många roliga minnen har den ändå varit med och skapat. "Jimmy" var årets danslåt 2007.

I vintras så hade jag en period då jag hatade killar. Alla killar är kukar var min livsfilosofi och det är det egentligen fortfarande. Det jag underhöll mig själv med förra året var att dricka mycket rom och spendera pengar och lyssna på snuskrap. Kvinnlig snuskrap, Trina visade mig var skåpet skulle stå.



Dock så lyckades något märkligt hända. Att jag en dag blev alldeles röd om kinderna när jag pratade om en person och att jag log utan att egentligen tänka på det. Det var dessutom besvarat och den personen skickade en dag en låt till mig. Han sa aldrig att han tänkte på mig när han lyssnade på den låten. Men det behövde han inte heller göra, det hade dessutom bara överflödigt. Blue Oyster Cult sa det han inte behövde säga.

Givetvis har jag mer än dessa musikminnen jag skulle kunna skriva om.
Men jag orkar inte.
Mina händer är trötta nu.