Jag förstår inte grejen. Vad är egentligen grejen? Alla dessa par som försöker skynda sig att bli seriösa så mycket som det bara är möjligt efter i princip bara en vecka tillsammans. Var kommer stressen från? Eller är det på grund av osäkerhet kanske. Att man är rädd att förlora sin partner om man inte är seriösa med varandra. Med seriösa menar jag att man försöker vara mer s.k. vuxen än vad man är. Med andra ord, man försöker vara mer svenne. Förlova sig, skaffa hus, skaffa barn. När man fortfarande är i princip ett barn själv. Kan man inte bara nöja sig med situationen som den är just nu. Utan att börja planera hela sitt liv framöver. Planer som ofta inte alls blir som man ville. För att man fortfarande utvecklas och mognas för varje dag vilket gör att man börjar drömma om andra saker efter inte alls en sådan lång stund. Den här stämpeln då. Att vara tillsammans, att vara ihop, att någon är ens partner. Bara ordet partner gör mig yr. Varför ska vi sätta en stämpel på allt? Varför kan vi inte bara låta saker och ting få sköta sig själva utan en stämpel. För enligt mina egna erfarenheter och av erfarenheter från min omgivning så är det just stämpeln "ihop" eller "partner" som förstör. För det är då alla orimliga krav från ens så kallade "partner" uppenbarar sig som ett åskregnväder på en klarblå himmel.
Personligen så vill jag aldrig bli en person som sätter en stämpel på mig själv eller på någon annan. Om jag väljer att umgås med någon för att jag tycker om den personen som mer än en vän så kommer jag aldrig någonsin att ställa några krav på den personen. Om jag gör det så lovar jag att ge mig själv en ful tatuering, eller något annat förnedrande, som straff. Jag hoppas att när jag är trettiofyra år har jag exakt samma åsikter om detta som jag har nu. Och att jag då även kommer att ha en kravlös och stämpelfri relation med någon som jag tycker om och trivs med och framförallt respekterar.
Givetvis gäller det här inte alla. Men många.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar