Jag må tillhöra tio i topplistan av Stenebyskolans gamla elever som klagar mest på min tid där. Det beror ungefär till nittioåtta procent på läraren jag hade som förstörde ens tillvaro och all kreativitet och inspiration då det enda hon sa var "Nä det gåååår iiiiinteee" till vad man än ville göra. Så till slut blev ens idé om ett plagg, väska eller något annat så otroligt simpel från vad den ursprungliga tanken var. Vilket var totalt värdelöst.
Inte för att jag tänker låta henne få någon mer uppmärksamhet här. Utan det jag vill komma fram till är att bland all smutsig snö, bland all lera, bland alla puckon, bland alla äckel, bland alla sär, bland alla vissna löv fann jag Ellika. Eller vi fann varann rättare sagt då hon började första året i min klass då jag började mitt andra. Jag tyckte att hon såg ut som värsta bitchen med de snyggaste skorna jag någonsin sätt in real life dagen innan skolan skulle börja då jag såg henne på Konsum och att hon var huuur lång som helst (så lång är hon faktiskt inte) och vad hon tyckte om mig, ja det ni! Det var även hon som gjorde att jag klarade av att stanna kvar i Dals Långed hela året. För ungefär femton timmar av dygnet så funderade jag på att hoppa av. Jag kommer aldrig glömma så många gånger då jag och hon retade upp en hel del människor som kallade oss asociala för att vi alltid hoppade över förfester för att hänga på mitt rum och dricka öl i sängen, röka från fönstret och byta kläder åtskilliga gånger. Eller när vi bestämde oss i förväg för att vara dryga på en fest vi skulle gå på för att vi inte pallade av folket som skulle vara där. Så vi kom dit långt efter vad en väluppfostrad människa anser vara okej sedan stod vi i köket en timme och sedan gick vi hem till mig och tittade på Clockwork Orange. Eller den gången då både jag och hon var så spyless på DL då vi gick först på en förfest som vi trodde skulle vara trevlig, där en snubbe som jag är vän med sa att jag såg ut som en hippie (på ett extremt otrevligt och negativt sätt) i min klänning och att vad jag än sa till honom så spydde han i princip galla över mig. Så då struntade vi i det stället och gick till själva festen istället som två av våra vänner hade. Sedan drack vi upp all öl vi hade på rekordtid. Tog med oss katten in till ett av sovrummen och somnade på sängen. Den kvällen slutade det med att Ellika gick hem för att hon hade druckit alldeles för mycket än vad hennes spinkiga kropp klarar av och att jag gick ut och åkte skridskor på mina skor istället. Eller alla kvällar och nätter som hon följde med mig ut för att röka på min terass trots att hon höll på att frysa ihjäl. Det är en riktig vän det! Men nu är det inte precis så att jag och hon bara var bitchiga och omogna mot andra. Nej vi gjorde mycket gott under vår tid i DL också. Typ pizza, kladdkaka, kakkalas, piroger, soppor, saffranssemlor, lasagne, risotto osv som vi faktiskt bjöd folk på. Och gissa om dom blev glada! Oj jag har många fina minnen därifrån. Ett av mina finaste minnen är då vi såg Editors tillsammans och jag stod längst fram och grät för att jag är helt hopplöst förälskad i sångaren och för att jag lyssnade på deras musik då jag och mitt livs kärlek just hade gjort slut så stod hon bakom mig och klappade mig på ryggen.
Nu har jag inte träffat henne sedan vi var på Way Out West tillsammans i somras eftersom hon har flyttat till Brighton. Men nu på fredag kommer hon HIIIIIIIIIIIIIT till STOOOOOOOCKHOLM! ELLIKA TILL STOCKHOOOOOLM!
ME SOOO HAPPY!!!
Jag ska tvinga henne (behöver nog inte anstränga mig så mycket) till att lyssna på Vampire Weekend och dricka whisky i helgen.
Och givetvis så var DL inte bara dåligheter. Och jag umgicks med många fina människor där. Dom allra finaste har jag fortfarande kontakt med.
P.S. Rubriken ovan är delvis tagen från en låt som jag och Ellika är väääldigt förtjusta i. Men det är en låt som inte så många andra känner till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar