Vad är kärlek? Det här är den "kärlek" jag har upplevt;
Ett kärlekscollage -
är detta vad vi kallar kärlek?
När jag var med dig så kände jag mig som någon annan.
Vid det ögonblicket så var allt man ville vara just någon annan.
Men du räckte inte upp till min värld. Du räckte varken upp eller till.
Varje gång vi var med varandra så kändes det fel. Ändå så var vi tillsammans.
Men bara för ett litet tag.
Det var ett avgörande ögonblick i mitt liv första gången vi träffades.
Du var den första som verkligen såg mig. Som gav mig mycket.
Som såg och gav mig för mycket. Du kvävde mig.
Till och med när du stod på dina knän så nådde du upp till att kväva mig.
Jag trodde aldrig att det skulle bli vi. För i din värld så fanns inte jag
och jag skulle inte finnas i den heller. Men jag gav aldrig upp.
För en lång tid så var det vi och inte bara jag och du.
Sedan kom avslutet men vi fick aldrig ett riktigt avslut.
Allt med dig har varit en lång tid. Allt har varit i långa perioder.
Första gången jag såg dig så var det inget. Andra gången jag såg dig så var det ingenting.
Men tredje gången så skapade jag någonting.
Om det var ditt leende eller ditt arroganta sätt. Den där tredje gången plågade mig
och åt upp mig. Jag ville aldrig ha ett vi. Men jag vet att du trodde att jag trodde det.
Men det var fel.
Du visste ingenting, absolut ingenting. Och när jag inte ville ha något av dig eller från dig på det sättet så blev du helt plötsligt berörd.
Är det alltid så, att när man inte kan få det man vill ha så vill man ha det?
Du borde fråga dig själv det.
Jag kommer aldrig glömma vad du gjorde mot mig. Du tryckte ner mig, gjorde mig illa
på så många sätt du inte kan föreställa dig. Men du förstod aldrig, det gör du fortfarande inte hur ont det tog. Och jag tyckte inte ens om dig.
Jag brydde mig inte om dig. Men nu bryr jag mig om dig.
Men inte på det sättet du vill. Inte på ett fint sätt.
Min tristess bestraffade mig.
Helt plötsligt så är det något speciellt mellan oss. Och nu står jag på ruta ett igen.
är detta vad vi kallar kärlek?
När jag var med dig så kände jag mig som någon annan.
Vid det ögonblicket så var allt man ville vara just någon annan.
Men du räckte inte upp till min värld. Du räckte varken upp eller till.
Varje gång vi var med varandra så kändes det fel. Ändå så var vi tillsammans.
Men bara för ett litet tag.
Det var ett avgörande ögonblick i mitt liv första gången vi träffades.
Du var den första som verkligen såg mig. Som gav mig mycket.
Som såg och gav mig för mycket. Du kvävde mig.
Till och med när du stod på dina knän så nådde du upp till att kväva mig.
Jag trodde aldrig att det skulle bli vi. För i din värld så fanns inte jag
och jag skulle inte finnas i den heller. Men jag gav aldrig upp.
För en lång tid så var det vi och inte bara jag och du.
Sedan kom avslutet men vi fick aldrig ett riktigt avslut.
Allt med dig har varit en lång tid. Allt har varit i långa perioder.
Första gången jag såg dig så var det inget. Andra gången jag såg dig så var det ingenting.
Men tredje gången så skapade jag någonting.
Om det var ditt leende eller ditt arroganta sätt. Den där tredje gången plågade mig
och åt upp mig. Jag ville aldrig ha ett vi. Men jag vet att du trodde att jag trodde det.
Men det var fel.
Du visste ingenting, absolut ingenting. Och när jag inte ville ha något av dig eller från dig på det sättet så blev du helt plötsligt berörd.
Är det alltid så, att när man inte kan få det man vill ha så vill man ha det?
Du borde fråga dig själv det.
Jag kommer aldrig glömma vad du gjorde mot mig. Du tryckte ner mig, gjorde mig illa
på så många sätt du inte kan föreställa dig. Men du förstod aldrig, det gör du fortfarande inte hur ont det tog. Och jag tyckte inte ens om dig.
Jag brydde mig inte om dig. Men nu bryr jag mig om dig.
Men inte på det sättet du vill. Inte på ett fint sätt.
Min tristess bestraffade mig.
Helt plötsligt så är det något speciellt mellan oss. Och nu står jag på ruta ett igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar