Gimme Shelter/Let it Bleed.

Evil Woman.

Salvation.

Jag är så jävla peppad.

Someone Great.

JA!

Fick just en uppgift, ska skriva om hur Skellefteå kommun köper in griskött från Danmark. Då danskarna är kända för att plåga grisarna.

Passar ju mig, djurrättskämpen Emilie.

Tomt prat som bara kom till för att jag är rastlös.

Jag har suttit i tre timmar nu och surfat, definitionen av slösurfa. Har tittat på alla modebloggar som jag känner till men inte gillar. Har skrivit upp frågor jag ska ställa till armbryterskan Heidi Andersson som jag ska träffa imorgon. På något sätt så ser jag faktiskt fram emot det för jag såg dokumentären om henne för något år sedan och tyckte att den var fin och att hon verkar vara en vettig människa.
Jag har också försökt att hitta på något att göra i helgen. Jag vill göra något bra och seriöst. Inte det vanliga som man gör på helger utan något uppstyrt.
Sedan bestämde jag mig för att åka till Köpenhamn bara över dagen när jag kommer att vara i Stockholm i juli. Köpenhamn är en av mina favoritstäder just för att den är så otroligt vacker men samtidigt har så sjukt mycket problem med attityden och för att det är så hård stämning där. Det är ganska fascinerande.
Jag tror nog också att jag ska på Trästockfestivalen i år. Jag har inte varit där på fyra eller fem år. Men jag känner att det är dags i år.

Och för att inte glömma: jag har inte rökt på tre dagar. Det innebär att jag just har gått in i en period då jag inte kommer att röka.

Och om några dagar får jag min Diana F+ kamera som jag inte har råd till. Men nu är den beställd och skickad till mig så det är bara att acceptera läget.

Times they are changing.

Ett nytt liv.

Sedan jag flyttade till Stockholm har jag blivit så slapp som det bara är möjligt att bli. Jag åker buss i princip överallt i innerstan och tar alltid tunnelbana. Jag har även börjat lägga till med den fula ovanan att jag blir jättesur om jag missar ett tåg så att jag måste stå och vänta, även om det bara gäller några minuter.

Efter att ha spenderat snart två veckor i min hemstad och promenerat ungefär en mil om dagen så känner jag att motion är något jag verkligen behöver. Dels för att min kropp är i så dåligt skick just nu så att det är pinsamt men också för att min kondition är helt värdelös, men mest för att jag blir lycklig av att motion. Om det är i en motionsform som jag får bestämma.

I lördagsnatt när jag gick hem så var det ljust ute, trots att klockan var runt tre och fåglar kvittrade för fullt och jag lyssnade på en fantastiskt bra låt i hörlurarna. Så då bestämde jag mig för att springa hela vägen hem. Och det var en helt fantastiskt upplevelse.
Jag ser fram emot att åka ner till Stockholm på söndag och att få ta på mig mina löparskor.

Och nu ska jag gå och sova.
Ja ni ser, ett helt nytt liv är på ingång.

Barcelona FC.

BARCELONA!BARCELONA!BARCELONA!BARCELONA!BARCELONA!BARCELONA!BARCELONA!
BARCELONA!BARCELONA!BARCELONA!BARCELONA!BARCELONA!BARCELONA!BARCELONA!
BARCELONA!BARCELONA!BARCELONA!BARCELONA!BARCELONA!BARCELONA!BARCELONA!
BARCELONA!BARCELONA!BARCELONA!BARCELONA!BARCELONA!BARCELONA!BARCELONA!
BARCELONA!BARCELONA!BARCELONA!BARCELONA!BARCELONA!BARCELONA!BARCELONA!
BARCELONA!BARCELONA!BARCELONA!BARCELONA!BARCELONA!BARCELONA!BARCELONA!
BARCELONA!BARCELONA!BARCELONA!BARCELONA!BARCELONA!BARCELONA!BARCELONA!

Jobbigt läge Manchester United.

Signs.

Jag önskar jag kunde vara mer av det som min yta reflekterar.

Varför är vissa saker så svåra?

Om någon smart person kan lista ut vad jag menar nu så kan ni väl svara på den här frågan. Det är säkert någon av de personer som står mig nära som vet precis vad jag menar. Jag vet åtminstone vad jag menar. Och jag hatar det. Jag hatar att det är så svårt. Att allt ska vara så rätt. Att man måste vänta. Att det inte bara handlar om en själv nu. Om man vet att det är rätt då? Ska man ändå behöva vänta då i vad som känns som en evighet?
Jag tycker det är ganska värdelöst.

Killar.

Jag har många killkompisar. Eller rättare sagt jag är en sådan där typisk tjej som ni kan läsa om i en artikel i Cosmopolitan som heter något i stil med "100 killkompisar men ingen pojkvän". Jag läste en artikel med det "ämnet" en gång i just Cosmopolitan. Där stod att man inte ska dricka öl tillsammans med killar för då blir dom förvirrade. Istället ska man baka kakor och bjuda dem på det iklädd ett rosa förkläde samtidigt som man flaxar med ögonfransarna. För då vet de garanterat att man är en riktig tjej.
Det är helt klart en av de roligaste och mest underhållande artiklarna jag någonsin läst.

Men en sak jag har lärt mig om killar är att de ser inte på saker på samma sätt som mig. Tyvärr. Saker som jag kan bli jättearg över eller väldigt ledsen över har de inte ens lagt en minuts betänketid på. Jag vet inte om det bara är jag som är känslig eller om killar helt enkelt har ett bättre sätt att se på saker och ting. Ett mer lättsamt sätt helt enkelt.
Det här har, synd nog, resulterat till att alla killar jag känner har någon eller några gånger gjort mig besviken eller ledsen. Eller arg som sagt.

Sommar/Blogg.

Som många har märkt på sistone så har min bloggs innehåll blivit allt tunnare och mer innehållslöst. Det finns mycket jag vill skriva om men samtidigt så känns det för personligt. Och jag vill inte vara en offentlig person, inte på det sättet. Eller på det här sättet rättare sagt. Jag har försökt att skriva på ett sätt som inte kan säga allt. Men de som känner mig vet precis vad jag menar med det mesta. Och de som inte känner mig kan nog lista ut vad det är jag tycker och känner.
Jag vet inte om min brist på inspiration kommer från att jag är i Skellefteå just nu eller för att det inte händer något i mitt liv just nu. Jag önskar verkligen att det gjorde det. Jag önskar att saker kunde hända, speciella saker som jag har haft i tankarna länge nu. Men icke. Det känns som att jag har gett upp lite grann. Förut såg jag till att saker som jag ville skulle hända skedde men nu känns allt lönlöst. Och tro mig, jag har försökt. Men på något vis har jag blivit feg av mig. Jag är rädd helt enkelt.

För någon kväll sedan tänkte jag radera bloggen. Men istället så gjorde jag om layouten. På något vis blev min avsmak till bloggen lite mindre. Men den är fortfarande där. Det är en hatkärlek.

I sommar kommer jag att befinna mig i en stuga utan internet och utan någon som helst kontakt med civilisationen. Det kommer att bli en paus helt enkelt. Jag behöver det och livet behöver det. Jag ska sitta i en hammock med kisande ögon och ett grässtrå i munnen och fundera över livets mening och andra frågor som det aldrig kommer att komma ett svar på. Och när jag inte gör det ska jag sätta mig i båten och flyta omkring på sjön i några timmar.

Och från och med nu kommer jag att skriva i bloggen när något har hänt eller då jag verkligen har något att skriva om.

SWEET! SWEET! SWEET!

Det känns som att jag är hög på droger eller kärlek men icke, jag är så glad för att jag klarade två tentor som jag inte hade tid att plugga till för att jag flyttade dagarna innan de skulle vara. Men jag klarade dom!

Pernilla om du läser det här: erkänn att du är förvånad?
Med tanke på att jag hade noll koll just innan vi gick in tentasalen.

Läs.

Läs det jag skriver på Västerbottens Folkblad. Bland annat det här är intressant.

Och nu: lunch.

Underbar söndag.

Champagne

Jordgubbar.

Champagne + jordgubbar + körsbär.

Min underbara gård och det godaste man kan stoppa i sig.

Underbara Anna.

Veganlasagne.

Mango och ingefärskaka med kokosglasyr och kokosflingor.

Hallon och mangosorbet.

Fantastiskt gott.

La Haine.

Bästa söndagen det här året.
Än så länge.

Jag lever kungligt i Skellefteå.

Sommarbostadens mark.

Kungliga minnetonkas.

Kunglig trotjänare.

Mina slavar.

Who's Sorry Now?

Short film by Emilie Sjölund.

Jag känner mig som hunden.

Hjärntumör.

När jag var yngre hade jag alltid huvudvärk. Men det har jag varit lyckligt lottad och skonad från i några år nu, fram tills för några veckor sedan. Jag har haft kronisk huvudvärk i ungefär fem veckor nu. Dygnet runt fast i olika "smärtnivåer". För någon dag sedan klarade jag inte ens av att stå upp för att det värkte så mycket. Idag är det nästan så igen. Jag hatar det så otroligt mycket och det sätter sig både på min livsglädje och livslust.

Fy fan.

Fredag.

Idag var min första helsidesartikel med i Västerbottens Folkblad. Det känns bra. Väldigt bra.


Ikväll ska jag och Anna dricka champagne och äta jordgubbar. Vad ska vi fira då?

Det får vi väl se.

New Look/New Noise.

Refused.

Fuck it.Fuck it.Fuck it.Fuck it.Fuck it.Fuck it.

Edie Sedgwick(Poor Little Rich Girl).

”One person in the 60's fascinated me more than anybody I had ever known.
The fascination I experienced was probably very close to a certain kind of love.” - Andy Warhol

Sex Born Poison.

Skellefteå när det är som bäst.

Det Skulle Varit Du.

Svar till kommentar.

Jag tycker det är lustigt att någon verkar tycka att jag är feg och pinsam för att jag skriver om att man inte ska bry sig om sin vikt eller att använda sig av dieter här på min blogg.
Personen i fråga säger att jag har haft ätstörningar. Vilket är helt klart sant men det var flera år sedan då jag var osäker och framför allt väldigt olycklig och inte nöjd med livet. Och jag insåg aldrig då att jag var sjuk eller hade en extremt skev kroppsuppfattning utan det kom några år senare då jag såg bilder på mig från den tiden och började tänka över hur jag verkligen mådde då. Och jag mådde väldigt dåligt kan jag säga.
Och jag tycker att det är hemskt och sjukt att man i dagens samhälle ska tvingas oroa sig så oerhört mycket över sin vikt att man gör det till ett destruktivt beteende.

Det jag finner mest lustigt med kommentaren är att personen verkar känna mig väldigt väl som påstår och vet detta om mig då det inte är något jag så gärna pratar om. Men eftersom den anonyma människan inte skriver ut sitt namn och skriver som en fjortonåring med ett väldigt slarvigt språk så har jag svårt att se vem det kan vara. Då ingen jag har talat med mina ätstörningar om använder sig av ett sådant språk. Så antingen är det någon som har skrivit slarvigt med mening så att jag inte ska kunna lista ut vem det är eller bara någon som sitter och gör sina egna antaganden. Hur som helst så är båda alternativen skrattretande.

Och förresten, jag skulle aldrig någonsin radera en kommentar. Vad finns det för anledning?

Och svar JA, jag är jävligt bitter.

Är detta vad vi (jag) kallar kärlek?

Det här skrev jag en lördagsnatt då jag hade ont i huvudet och feber och då jag tänkte över livet och kärlek.
Vad är kärlek? Det här är den "kärlek" jag har upplevt;

Ett kärlekscollage -
är detta vad vi kallar kärlek?

När jag var med dig så kände jag mig som någon annan.
Vid det ögonblicket så var allt man ville vara just någon annan.
Men du räckte inte upp till min värld. Du räckte varken upp eller till.



Varje gång vi var med varandra så kändes det fel. Ändå så var vi tillsammans.
Men bara för ett litet tag.



Det var ett avgörande ögonblick i mitt liv första gången vi träffades.
Du var den första som verkligen såg mig. Som gav mig mycket.
Som såg och gav mig för mycket. Du kvävde mig.
Till och med när du stod på dina knän så nådde du upp till att kväva mig.



Jag trodde aldrig att det skulle bli vi. För i din värld så fanns inte jag
och jag skulle inte finnas i den heller. Men jag gav aldrig upp.
För en lång tid så var det vi och inte bara jag och du.
Sedan kom avslutet men vi fick aldrig ett riktigt avslut.
Allt med dig har varit en lång tid. Allt har varit i långa perioder.



Första gången jag såg dig så var det inget. Andra gången jag såg dig så var det ingenting.
Men tredje gången så skapade jag någonting.
Om det var ditt leende eller ditt arroganta sätt. Den där tredje gången plågade mig
och åt upp mig. Jag ville aldrig ha ett vi. Men jag vet att du trodde att jag trodde det.
Men det var fel.



Du visste ingenting, absolut ingenting. Och när jag inte ville ha något av dig eller från dig på det sättet så blev du helt plötsligt berörd.
Är det alltid så, att när man inte kan få det man vill ha så vill man ha det?
Du borde fråga dig själv det.



Jag kommer aldrig glömma vad du gjorde mot mig. Du tryckte ner mig, gjorde mig illa
på så många sätt du inte kan föreställa dig. Men du förstod aldrig, det gör du fortfarande inte hur ont det tog. Och jag tyckte inte ens om dig.
Jag brydde mig inte om dig. Men nu bryr jag mig om dig.
Men inte på det sättet du vill. Inte på ett fint sätt.
Min tristess bestraffade mig.



Helt plötsligt så är det något speciellt mellan oss. Och nu står jag på ruta ett igen.

Livet.

Jag önskar att alla dagar var som denna
(ovan på bild och dagens dag).

Söndag.

Söndagar är min favoritdag, inga måsten utan bara en dag till vila och att ta det lugnt.
Men samtidigt så känner jag mig alltid lite vemodig på söndagar. Kanske för att man har så mycket tid till att tänka på saker man inte hinner lägga energi på under vardagarna.

Love Is The One Thing You Can't Pretend.

Paj.

Om man inte vågar gå ut för att man är rädd att avlida på grund av all pollen
så får man underhålla sig på andra sätt.

Kärlek.

Kan man vara kär i ett band? I såna fall är jag kär i Animal Collective.

Bigmouth Strikes Again.

Ironiskt nog så skrev jag ett inlägg igår om min avsmak till min hemstad Skellefteå och om några timmar ska jag ta ett flyg dit.
Men det hela kan förklaras relativt enkelt, jag ska praktisera på en landsorttidning och i mitt fall blev det Västerbottens Folkblad.

Men just nu har jag ont i magen för att jag är så nervös över att behöva vara där till första juni.

Om jag fick välja en skiva att lyssna på då jag ska sova för alla kommande nätter resten av mitt liv så skulle det nog bli den här.

Alexis Taylor - Rubbed Out


Njut speciellt av spår 6. Det blir inte finare än så.

Walk In Fire.

När jag gick sista året på gymnasiet så började jag röka, men bara på kvällarna och inne på mitt rum. Jag räknade dagarna tills då jag skulle bli fri. Då jag skulle sluta gymnasiet och få göra precis det jag ville. Det jag ville var att lämna min hemstad Skellefteå och aldrig mer tvingas att bo där. Att bo där var en plåga för mig. Att bo där var som att vara instängd i en grotta med människor man inte kunde prata med om det man ville prata om. Människor som tyckte att man var konstig för att man inte delade deras intressen. Människor som tyckte att man var ännu mer konstig för att man inte lyssnade på radiomusik. Att vara instängd i en miljö som tog bort ens livsglädje och energi till att försöka leva ett värdigt liv.
Jag trivdes aldrig någonsin där och längtade alltid efter något annat, efter något nytt. Jag började säga redan när jag gick i nian att direkt då jag hade tagit studenten så skulle jag flytta därifrån.
Och det gjorde jag också.

Det valet är det klokaste och bästa valet jag har gjort i hela mitt liv.

När jag satt där på mitt rum och rökte och tänkte hur det skulle vara att bo någon annanstans så brukade jag ofta lyssna på den här låten:



När jag gjorde det brukade jag även knyta en näve och tänka "en vacker dag så bor jag inte kvar här längre".

Flower Dr. Martens.

Det är så mycket vår ute att det nästan blir sommar.
Och mina tjusiga skor passar in i denna underbara årstid så fint så.

Bild från min brors flickr.

Grattis.

Idag fyller min vän Anna år.
Anna är en underbar vän och framför allt fantastiskt rolig.
Det bästa med Anna är nog att vad jag än hittar på för dum idé så säger hon bara;
"ÅÅHH jaa shit vad kul!"
Och det är ömsesidigt.
Hon är också den enda personen som jag accepterar att hon använder namnet Empan.
Och det är ett bevis på riktig kärlek.

Anna jag vet att när du kommer se bilden så kommer du att säga "asså mitt hår!".
Men det får du allt ta.

Biko.

Nu ska jag på begravning.

Drömmen.

Jag drömde för någon natt sedan att jag hade på mig en sådan här dräkt (utan den fula mössan då) med min Levis jeansjacka och vita Converse till. Med uppkavlade ben. Och det var så förbannat snyggt och coolt så det blir att köpa en, typ exakt nu. Och jag kommer att bära den jämt. För den ser så otroligt skön ut också.

LÄNGE LEVE SKELETTDRÄKTER!!!

En gång för alla.

För någon dag sedan skrev jag om de mest irriterande sakerna någonsin. Nummer sjutton på den listan handlade om människor, eller rättare sagt tjejer, som ger ifrån sig elaka och otroligt korkade kommentarer som "men han är väl inte snygg" eller "vaddå HAN?!" om man säger att man hänger med en kille som inte räknas som en s.k. snyggingkille eller om man berättar att man tycker att en "vanlig" kille är väldigt attraktiv.

Det här är nog det mest irriterande jag vet av många olika anledningar. Exempelvis vad är en snyggingkille? I denna situation är jag så pass fördomsfull att jag vågar påstå att en snyggingkille är en kille med alla de typiska och otroligt tråkiga "krav" som en kille bör och måste ha för att kunna presenteras som att han är en person med ett mycket fördelaktigt utseende. Sådana här killar är tråkiga av många anledningar:
1. De tror att de endast kan förlita sig på sitt utseende så de anstränger sig inte.
2. Allt kretsar i stort sett kring deras utseende.
3. Man tröttnar att titta på killar som har ett sådant utseende efter ungefär fem sekunder för att det finns inget intressant där. Det är ungefär som att titta på en tavla som är skickligt målad men har ett motiv som föreställer en vas med tulpaner. Det säger mig inget och ger mig inget.
En annan anledning till varför sådana där kommentarer är så otroligt korkade är att killar som man från första stund inte finner attraktiva men som blir det när man lär känna dem vinner i alla lägen. En kille som är rolig, snäll och omtänksam gör mig och alla tjejer jag har pratat med om detta mer knäsvaga än någon annan typ av kille.
Sista och framför allt den viktigaste anledningen är att "snyggingkillar" är de som har storhetsvansinne och alltid sätter sig själv framför alla andra medan killen som man finner det speciella och fina i kommer alltid att ha just det. Man tröttnar nämligen aldrig på en fin personlighet och en fin personlighet gör i princip alla människor vackra.

Jag vet, jag låter som värsta moraltanten men det här är sant. Jag har många konstiga svagheter för killar som jag finner intressanta. En del är helt bisarra och en del andra bara lustiga. Men de killar som har gett mig pirr i magen har aldrig någonsin varit en "snyggingkille" utan killar med intressanta utseenden och som sagt, bara en väldigt bra personlighet. Och givetvis, bra musiksmak.

Romantisering av rökning.

Bakfullpremiären i bilder.

Första gången jag var bakfull dokumenterades.
Det var efter skolavslutningen första året på gymnasiet.
Jag kommer aldrig glömma hur fruktansvärt illa jag mådde
och hur det värkte om mina fötter för att jag hade fått vidriga skavsår av ett par nya skor.
Men vilka minnen.