Den värdelöse lögnerskan.

I vanliga fall är jag helt värdelös på att ljuga så då brukar jag inte heller anstränga mig för att ens göra ett försök. Men igår kom en helt annan sida fram av mig då jag var hos barnmorskan (hon som alltid ger en ångest fast hon egentligen bara vill väl och är en god människa).

Jag ska fylla i en blankett och på papperet är det en fråga gällande om jag har fast partner eller ej. Jag får panik och fyller i JA alternativt så energiskt att det till och med går hål i papperet. Jag inbillar mig alltid att barnmorskorna ska döma mig om jag inte har en fast partner.

Barnmorskan: Jaha och så har du fyllt i att du har fast partner.

Jag: Eeehhmm mmm....

Säger jag med flackande blick.

Barnmorskan: Hur länge har ni varit tillsammans då?

Jag: Eeehhh jaaa tre år, kanske, eller ja jag tror det...

Ännu mer flackande blick.

Barnmorskan ger mig ett ytterst märkligt leende.

Barnmorskan: Men ni måste ju trivas tillsammans om ni varit tillsammans så länge?

Jag: Jaaa eller nääe eller eeeeh jaa kanske. Eller jag vet som inte...

Poängen i det här inlägget är för det första att jag ljuger aldrig för att jag kan inte sköta det snyggt och för det andra att jag inte ens trivs tillsammans med mina påhittade pojkvänner. Hur sorligt är inte det?

Och nej jag har INTE några könssjukdomar och är INTE gravid för att jag var hos en barnmorska. Så det så!