STOCKHOLM I LOVE YOU BUT YOU'RE BRINGING ME DOWN.

Ni vet när man är olyckligt kär så trivs man ändå med att vara kär för att man hela tiden lever med hoppet om att en dag, en vacker dag så kommer det att bli ni två. När ni är med varandra så existerar ingenting annat och du känner ett sådant lyckorus i kroppen att du tänker att om du skulle dö nu, så skulle du dö lycklig.
Medan andra dagar så känns det helt lönlöst. Det kommer aldrig någonsin att bli ni två. Personen du är så fruktansvärt kär i tittar ju inte ens på dig och vill inte ens röra vid dig.

Så känns det för mig, inte med kärleken utan med mitt förhållande till Stockholm. Redan när jag gick i nian så drömde jag om att flytta till Stockholm. Jag avgudade alla gator i Stockholm och älskade luften här. Och beundrade alla vackra människor med unik och speciell stil som man bara såg i Stockholm och inte i sin hemstad. När jag blev lite äldre så skämtade jag om att en dag så skulle jag också bli en söder-sojalatte-mamma som skulle spatsera omkring på söders gator med en barnvagn.

Men efter att ha bott i Stockholm ett tag så känns det som att för varje dag som går så bleknar stan och jag har börjat tappa hoppet om att det någonsin kommer att bli som jag hade tänkt mig.
Stockholm är en stad som kräver tålamod, pengar, tid och fantasi. Jag såg framför mig hur jag skulle gå på museer varje söndag, hur jag skulle sitta på en uteservering eller bar varje lördag och fredag drickandes ett glas vin och hur jag skulle njuta av alla fina butiker som Stockholm har att erbjuda och att alla mina vänner skulle flytta hit. Men så har det aldrig varit och så kommer det aldrig att bli.

Direkt då jag flyttade hit till Stockholm så började jag studera, då läste jag modevetenskap på Stockholms universitet och jobbade extra tre kvällar i veckan och natt varannan helg. Så jag hade pengar men aldrig någonsin fritid till att göra saker. Och när jag väl var ledig så hade jag inte ork att göra något. När jag började läsa på journalistutbildningen i januari i år så gick jag in i en bubbla som bara bestod av skola, plugg och jobb. Det var inte en enda kväll eller helg under hela våren då jag inte hade något jag var tvungen att göra. Vissa kvällar grät jag för att jag var så slutkörd och trött och jag önskade några gånger med jämna mellanrum att jag kunde dö så att jag skulle slippa mitt liv. Jag vaknade upp flera gånger varje natt i panik för att jag inte hade läst tillräckligt inför ett seminarium eller en tenta. Jag satt på pendltåget varje morgon då jag åkte till skolan och funderade om det här är livet. Ska livet verkligen vara såhär?

När jag inte valde att jobba i sommar så har det resulterat till en smärre konkurs av min privata ekonomi så jag har inte möjligheten att göra några "aktiviteter" just nu heller och så småningom kommer jag att börja jobba igen och då kommer jag inte att ha tid. För nu har skolan också börjat om. Så min höst kommer bli precis likadan som våren.

Jag vet att jag ska vara glad över att jag har ett jobb och får jobba och att jag går på en utbildning som är väldigt svår att komma in på. Och att det är mitt eget val att bo i Stockholm som är en stad med lägenheter som har dubbelt så höga hyror som en mindre stad och där maten är dyrare och där ett SL-kort kostar en förmögenhet varje månad. Men det är bara inte det som är problemet och som gör att min kärlek till Stockholm har svalnat och numera börjar gå över mot avsmak.

Stockholm är inte en magisk stad som innehåller något för alla, även om staden är väldigt vacker och erbjuder något fint. Men jag har just insett att jag varken vill eller tänker bo här så länge till.