Jag fnissar lite åt mig själv ibland. Ett hånfnissande är det vi pratar om nu. Den tjugoåttonde januari i år skrev jag ett inlägg på min blogg som fick mina åsikter om par och förhållande att exponeras på ett ganska talande sätt. Jag skrev även då att jag ville ha en älskare (HAHA). Det kan vi radera och glömma nu. En älskare, hur sunkigt låter inte det?
Jag kommer aldrig någonsin att förstå mig på par som sitter ihop, måste ses varje dag eller prata i telefon med varandra minst tio gånger per dag. Eller par som lever som om de har varit gifta i femtio år fast det handlar snarare om femtio veckor.
Men för den delen så säger jag inte att jag tänker leva ensam hela mitt liv. Som en del av er verkar tro att min plan och framtidsdröm går ut på. Men man vill väl ändå ha en vettig och inte en manisk relation.
Så det jag hade tänkt säga med detta inlägg är alltså att jag är i grund och botten en förhållandemänniska. Även om jag nästan aldrig är i ett förhållande. Och det beror på att jag vill kunna känna frihet. Och inte bli långsamt strypt av den jag är tillsammans med.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar