En kompis till mig var utan mobil under en period då hans gått sönder efter att ha tappat ner den toalettstolen, om jag inte minns helt fel. Det som fascinerade mig under hans mobilfria period var att han verkade inte besväras utav det. När man hade bestämt träff med honom så bestämde man det genom mejl, så lite fusk inom den tekniska kommunikationen var det, i god tid så att både jag och han hann överväga om det skulle vara möjligt att träffas just den dagen vid just den tiden. Sedan fick man svära djupt och hederligt att man skulle stå kvar på platsen och vänta ett bra tag innan man flyttade på sig ifall det råkade vara så att han var försenad. Han berättade också att han brukade möta upp en kompis en viss tid på en parkbänk för att ta en promenad. De bara visste att de skulle ses där och behövde inte kontrollera att deras möten skulle bli av innan genom sms eller telefonsamtal. Samma visa var det med min mamma fram till för bara några år sedan, hon var utan mobil och det var inget konstigt med det så man blev van.
Tanken slog mig för någon dag sedan att jag är less på att sitta och knappa på min telefon var och varannan minut utan att egentligen göra något. Att kolla min mejl, kolla vädret, kolla bilder, surfa helt frenetiskt på min mobil har blivit en ful ovana. Förut var det cigaretter, nu är det mobilen. Det vore befängt att säga att jag faktiskt inte behöver en mobil och att jag skulle kunna klara mig utan den då jag har ett behov att ringa och prata med mina föräldrar ibland och dom har ett behov att ringa till mig. Att ha mejlkonversationer med dem är inte samma sak som att ha det med sina vänner då jag vill få möjligheten att höra mina föräldrars röster när jag samtalar med dem då jag träffar dem så sällan. Men annars så skulle jag nog kunna klara mig utan mobiltelefon. När jag funderade på detta så började tankarna vandra iväg till att om jag inte svarade på mejl eller i min mobil så skulle kanske någon kontakta mig via brev. Men nej, den tanken är betydligt mer befängd än tanken att kunna klara sig utan mobil. För handskrivna brev har försvunnit och är numera så ovanliga att man tror att det är reklam utklädd till ett handskrivet brev när man får ett. Det om något tycker jag är tragiskt. Under hela min uppväxt har jag haft olika typer av brevkontakt med personer som min farmor (en brevkonversation som varade i flera år), en kille jag var förtjust i, mina föräldrar (när jag bodde i Norge och faktiskt var utan mobil och internet), med vänner och med min kärlek. Och att få ett handskrivet brev slår allt då man kan formulera sig på ett ärligare sätt och att mottagaren kan se på brevens ord när man har tvekat och varit säker i sina formuleringar genom pennans rörelser.
Om jag fick bestämma så skulle jag kommunicera med handskrivna brev med dem jag inte pratar med mer än en gång i veckan och att jag slutar vara så besatt av min mobil. Besattheten för sin mobil får gärna överge fler människor. För det finns inget som är så avtändande som personer som konstant pillar på mobilen när man umgås med dem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar