Egentligen hade jag tänkt skriva ett inlägg om hur min lägenhet som jag har,för drygt två veckor sedan, bott i i två år. Men jag ångrade mig då det skulle bara kännas konstigt att skriva om hur fantastiskt det är att bo i en fin, nybyggd lägenhet i Stockholm som har högt i tak och fransk balkong. För även om det är precis här jag vill bo för stunden, i min lilla lägenhet, så är det
inte här jag vill bo i framtiden. Att se mig själv som en person som bor i Stockholm hela mitt liv är bisarr. Jag vill inte bo där jag har tusentals grannar, ett konstant oväsen utanför fönstret och där lägenheter kostar miljoner. Jag vill inte heller bo i en stad där jag känner mig instängd trots att den är så stor. Utan jag vill bo på landet i ett hus där jag inte har en endaste granne på minst 200 meters radie. Jag vill kunna gå ut till brevlådan på morgonen och hämta tidningen i nattlinne utan att mina grannar ser mig eller vara ute på gården utan att behöva möta fem eller sex eller kanske till och med tjugo personers blickar. Kanske skulle man kunna säga att jag har svårt för personer men fallet är faktiskt inte så utan jag tycker bara om att få vara ifred och sköta mitt. Jag har aldrig och kommer aldrig att ha ett behov av att vara med människor vareviga dag men däremot så kommer jag alltid att ha ett behov av att få vara för mig själv tre eller fyra dagar i veckan. Sedan så handlar min önskan om att få bo på landet inte bara om att få leva avskilt utan även om att jag vill ha djur som hästar, getter ja allt möjligt och kunna umgås med dem så ofta som möjligt. Sedan vill jag kunna gå bakom huset och skjuta med mina revolvrar utan att någon granne ringer polisen och jag vill sitta på min veranda utan att se mina grannar grilla på sin uteplats. Jag vill också kunna dra på mig stövlarna och gå ut i skogen och bara vara där utan att göra någonting och jag vill inte heller att det ska vara så att jag behöver ta tunnelbana och buss för att få mig ut till naturen och jag vill kunna gå ner till havet eller sjön och bada utan att det ligger ett femtiotal människor och solar där. Jag mår som bäst när jag får lämna staden (oavsett vilken det är) för att åka ut till landet där det är tyst och luften luktar gott och man kan kan känna sig fri och jag kommer se till att det blir en evighet i framtiden.
Just därför kommer Stockholm aldrig att bli min stad och jag kommer aldrig bli en evig del av Stockholm.
inte här jag vill bo i framtiden. Att se mig själv som en person som bor i Stockholm hela mitt liv är bisarr. Jag vill inte bo där jag har tusentals grannar, ett konstant oväsen utanför fönstret och där lägenheter kostar miljoner. Jag vill inte heller bo i en stad där jag känner mig instängd trots att den är så stor. Utan jag vill bo på landet i ett hus där jag inte har en endaste granne på minst 200 meters radie. Jag vill kunna gå ut till brevlådan på morgonen och hämta tidningen i nattlinne utan att mina grannar ser mig eller vara ute på gården utan att behöva möta fem eller sex eller kanske till och med tjugo personers blickar. Kanske skulle man kunna säga att jag har svårt för personer men fallet är faktiskt inte så utan jag tycker bara om att få vara ifred och sköta mitt. Jag har aldrig och kommer aldrig att ha ett behov av att vara med människor vareviga dag men däremot så kommer jag alltid att ha ett behov av att få vara för mig själv tre eller fyra dagar i veckan. Sedan så handlar min önskan om att få bo på landet inte bara om att få leva avskilt utan även om att jag vill ha djur som hästar, getter ja allt möjligt och kunna umgås med dem så ofta som möjligt. Sedan vill jag kunna gå bakom huset och skjuta med mina revolvrar utan att någon granne ringer polisen och jag vill sitta på min veranda utan att se mina grannar grilla på sin uteplats. Jag vill också kunna dra på mig stövlarna och gå ut i skogen och bara vara där utan att göra någonting och jag vill inte heller att det ska vara så att jag behöver ta tunnelbana och buss för att få mig ut till naturen och jag vill kunna gå ner till havet eller sjön och bada utan att det ligger ett femtiotal människor och solar där. Jag mår som bäst när jag får lämna staden (oavsett vilken det är) för att åka ut till landet där det är tyst och luften luktar gott och man kan kan känna sig fri och jag kommer se till att det blir en evighet i framtiden.
Just därför kommer Stockholm aldrig att bli min stad och jag kommer aldrig bli en evig del av Stockholm.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar