Låt mig göra som jag vill.

"Puss puss" säger min mamma till mig i telefon när vi avslutar våra samtal. Hon gör det mest för att retas för hon vet att jag aldrig kommer att säga det tillbaka. En idiot jag var tillsammans med i ett och ett halvt år envisades med att säga "puss" varje gång vi skulle lägga på när vi hade pratat i telefon. Allt han fick av mig var ett "hej då". Det är en lika stor plåga att säga "kram" som avskedshälsning i telefon. Men det hör mest ihop med att det låter så sjukt töntigt att säga det.

Ordet "puss" ställer även till med problem för mig i sms. Om någon av mina kompisar skriver puss till mig i ett sms så ilar det ända in i benmärgen på mig. Den sorts tvång man känner när man skriver det tillbaka är outhärdlig. Mina närmaste vänner kräver det inte av mig för dom vet hur jag är. Men det vet inte mina så kallade bekanta. Jag tänker att om jag skriver det i ett sms så kanske dom förväntar sig att jag ska pussa dem. Och det tänker jag inte göra. Vill ens folk att man ska pussa dem? Eller varför skriver man puss i sms till folk man inte vill pussa? Av ren artighet? Jag tycker inte det känns artigt att skriva något till någon om man inte menar det.

Kindpussar däremot är fint. Jag har nog gett de flesta jag känner pussar på kinderna. Och det kan jag stå för.

Och givetvis om det skulle vara en person som jag vill pussa som skrev "puss" till mig i ett sms så skulle jag nog kunna tänka mig att skriva det tillbaka. Men jag kommer aldrig någonsin att säga det i telefon. Aldrig.