MINA HJÄRNSPÖKEN

Jag skäms över mig själv, över att jag är fånig och lika osäker som en fjortonårig flicka. Men hur mycket jag än försöker att lämna mina hjärnspöken så är det nästintill en omöjlighet. Jag får ångest över att se mig själv i shorts, tycker att mina ben är krokiga, att jag har röda prickar och blåmärken på dem och att mina lår är alldeles för kraftiga. När jag har kortärmat eller linne på mig så känner jag mig naken och obekväm och inbillar mig att alla tittar på mina kraftiga och otränade armar. Att ha bikini på sommaren är något som bara sker om jag är i stugan där oddsen för att någon förutom ens familj ska se en är nollnoll. Jag fick frågan igår om jag hade bra eller dåligt självförtroende och då svarade jag att jag har bra självförtroende när det gäller vissa saker och riktigt kasst när det gäller andra men dessvärre kunde jag inte svara på vad/vilka egenskaper det är som ger mig ett bra självförtroende. Däremot var det väldigt lätt att svara på vad det är som ger mig ett dåligt självförtroende. Och jag skäms så innerligt för att jag tänker såhär och det strider mot allt jag förespråkar. Jag är övertygad att om jag inte var jag så skulle jag garanterat se på mig själv på ett helt annat sätt men bara för att jag är jag så har jag vidriga krav på mig själv. Krav som jag aldrig kommer att uppfylla och istället för att sträva efter något som inte kommer att ske så borde jag bara acceptera mig själv och överge mina jävla hjärnspöken.