THIS LOVELY WEEKEND.

I helgen har vi bakat pizza med sojamozarella, körsbärstomater, färsk spenat, svamp och tomatsås med massor av vitlök i sig, bakat lussekatter och pepparkakor och varit och kollat på hästar. Helt underbart har det varit.
Men nu, tillbaka till verkligheten.

COSMOS.

Jag var sjutton år, sommaren till sista året på gymnasiet. Jag minns precis vilken dag det var, det var den 15 augusti, min mormors födelsedag om hon hade levt. Förutom det så var det som vilken dag som helst. Jag spenderade förmiddagen med att titta på djur på Blocket. Något jag brukar muntra upp mig själv med. Just den dagen, bara några minuter innan jag såg den så var det en som hade lagt in en annons om en vit kattunge, den sista kvar i kullen. Den som blev "över". Mitt hjärta smälte och jag tjatade på mamma energiskt i flera timmar om att jag ville få den. Till slut gick hon med på det och hon sa att hon skulle bara prata med pappa om saken. Pappa var dock mer tveksam av många olika skäl.

Jag minns att jag tänkte att om jag inte kan få den lilla stackars kattungen som ingen annan vill ha så kommer jag att stänga in mig på mitt rum resten av den (korta) tid det var kvar av sommaren. Jag hade helt plötsligt blivit tio år yngre.

Både min mamma och min pappa gick till slut med på att jag skulle få kattungen. Och vi pratade med ägaren och bestämde att vi skulle hämta kattungen efter middagen och innan det skulle vi köpa sådant som en katt behöver.

När jag fick den lilla kattungen i mina armar så höll jag på att gråta. Det är det närmaste jag kan komma hur det känns för en nybliven mor att hålla i sitt barn. Dock så bet kattungen mig och blev sur för att jag hade väckt den när den låg och sov. Och den fortsatte att bita mig hela bilresan hem när jag försökte röra den. Då funderade jag om det verkligen var såhär det skulle vara att ha en katt.

Den första natten så sov kattungen inne på mitt rum med mig och det gjorde den de flesta nätterna framöver. Den väckte mig med att skrika och springa omkring under min säng. Jag förstod då att den behövde kissa och det gjorde den också. Längst in mot väggen under min säng på ett hårband som hade ramlat ner från sängen efter att jag hade sovit med det.

Efter några dagar började vi diskutera i familjen om vad vi skulle döpa kattungen till. Trots att det var min katt så ville ju givetvis alla som vistades i vårt hus vara med och bestämma. Till slut så blev det Cosmos, Cosmos som efter den läskiga katten i Dr. Snuggles. Först avskydde jag det i och med att jag bara associerade det med den läskiga Snuggleskatten. Men efter ett tag så kändes det namnet så rätt på den lilla galna kattungen jag hade. För Cosmos var och är fortfarande en aning galen och knäpp.

När jag hade haft Cosmos i bara några veckor så började vi förstå att det var något fel. Han reagerade aldrig när vi ropade på honom eller på andra ljud. Så mina föräldrar tog honom till veterinären en dag då jag var i skolan och där gjorde de ett simpelt test. De slog ihop två kastrullock bakom Cosmos. Något som han inte reagerade på. Och så var det bevisat en gång för alla, den lilla galna kattungen hörde ingenting.

Cosmos gillar att sysselsätta sig med att hoppa upp på bord, hyllor, bänkar etc och putta ner alla saker som står på dem med sin vänstra tass. Han gör inbrott i skafferiet, trots att det är säkrat från kattinbrott, och drar ner påsen med kattfoder på golvet och äter tills han måste kräkas. Han biter min pappa på fötterna när han inte får mat. Han slickar mig i håret och försöker äta upp det. Om jag går ut från mitt rum när han ligger i sängen så hoppar han genast ner och gömmer sig. Jag lärde honom en dag hur man öppnar dörrar, så nu vet han precis hur han ska smita ut från toaletten när mamma stänger in honom där för att han har hittat på hyss.
Han kurrar så högt att han överröstar tvn och gör så att man inte kan somna när han ligger bredvid en i sängen. När han sitter på fönsterbänken och tittar på skatorna utanför så kan man smyga sig fram och peta lite på honom och då skriker han högt för att han inte hör en, sen börjar han kurra för att han blir glad över att se en. När man är ute på gården utan honom så sitter han och tittar surt på en i fönstret. Och ibland när jag äter så sitter han i mitt knä och luktar på det jag har på min tallrik. Förut när han var några kilon lättare så brukade jag bära omkring på honom i timmar och han låg och kurrade i min famn hela tiden. Och när han får sitta fast i ett långt rep i stugan så skriker han så högt att den skär i ens öronen när han inte ser en och när han sedan hittar en så skriker han av lycka och springer fram till en och stryker sig mot en. Och tittar på en som säger att han inte gillar att bli övergiven.

När jag flyttade hemifrån och han fick bo kvar hos mina föräldrar så satt han utanför dörren till mitt flickrum varje kväll och hoppades att någon skulle släppa in honom så att han skulle få sova i min säng. Och varje gång jag kommer hem så är det första jag gör att leta reda på honom och ge honom en kram. Han luktar så gott och är mjuk och varm. Och så snäll att man ibland tycker lite synd om honom. Han skulle inte klara sig en dag utan hans familj. Och vi skulle inte klara oss en dag utan honom.

Jag kan spendera timmar med Cosmos, prata med honom, titta på honom, krama honom och tänka att om alla vore som honom så skulle världen vara en bättre plats.

VADDÅ VEGAN?

Under min uppväxt så åt vi kött till middag varje dag. Det var den "riktiga" maten. När min bror blev vegetarian för många år sedan så blev det ramaskri i vårt hem. Frågorna var många och mina föräldrar var upprörda. För i deras värld fanns det inte en tanke på att man inte skulle äta kött och bara nöja sig med den s.k. kaninmaten. Jag fick inte bli vegetarian för mina föräldrar när jag var yngre. Men jag bestämde mig för att blir vegan när jag hade flyttat hemifrån. Något som mina föräldrar blev mycket upprörda över.
Och trots att jag inte bodde hemma så fick jag höra varje gång jag talade med mina föräldrar eller besökte dem om hur otroligt besvärligt det var för dem att jag är vegan. Hur skulle de nu kunna bjuda mig på mat?
Och trots att jag har bevisat för dem att det funkar alldeles utmärkt för mig att vara vegan. Jag har aldrig ont i magen längre som jag hade varje dag förut. Jag känner mig mycket piggare. Och för de som inte tror att vegan är en konst man kan leva på; mina värden är helt exemplariska.

Sedan jag blev vegan så har mina föräldrar lagat mat till mig färre gånger än antalet fingrar jag har (20 stycken). Och jag skulle aldrig heller kräva eller förvänta mig att de ska göra det när jag hälsar på dem. Utan jag har gjort ett val, ett val som jag är nöjd med, och jag står gärna för de besvärliga konsekvenserna det valet leder till. Det vill säga, jag lagar mer än gärna min egen mat. Och det gäller alla. Jag förväntar mig inte att min omgivning ska göra något för mig.

Just det här med att vara vegan skulle vara något besvärligt är en myt. Det kanske kan vara lite besvärligt att vara vegan om stöter på oförstående människor som börjar ställa dumma frågor som "vad äter en vegan till frukost?", "är det inte jättejobbigt att hitta något som du kan äta?" etc. Men jag klagar ändå inte. För dessa oförstående människor behöver bara lite lärdom. Och jag förstår också om det känns besvärligt, för det tyckte även jag en gång i tiden. Till jag fann ett genuint intresse i att tillaga hälsosam och nyttig mat.
Och jag kan ibland få dåligt samvete över att det känns som att jag ställer till med besvär för min omgivning. Men jag vet att de som är mina vänner kan förstå ett sådant simpelt val som att jag inte vill äta något animaliskt.

Hur människor kan sitta och gotta sig i döda djurs kroppsdelar är för mig ett mysterium.
Fast det är väl klart, för de flesta köttätare är ju inte djuren de äter en individ, utan bara en bit kotlett eller en god stek.
Och de andra köttätare som faktiskt har ett samvete över att de äter en individ borde kanske ta sig en funderare och bege sig till närmaste bokaffär för att köpa sig en bok om hur man tillagar vegetarisk/vegansk mat.

Och egentligen så grundar sig steken på bordet i traditioner och vanor. Jag vet precis hur det är, för min familj är egentligen en köttätarfamilj. Trots att de enda som äter kött i den är min mor och far. Ska vanor verkligen ha ett så stort inflytande i ens liv att man inte kan göra ett avgörande val?
Och ni som inte vet vad jag talar om nu borde besöka sidor som Djurens Rätt eller Djurrättsalliansen och läsa på eller bara se filmen nedan om hur grisarnas liv är. Djuren ni äter lever inte ett värdigt liv på en blomsteräng, tyvärr.

Jag skulle aldrig döma någon människa utifrån vad den äter. Även om det är vad människor (köttätare) gör mot mig. Dock så tycker jag att ni som väljer att äta kött borde göra er själva en tjänst och fråga er varför ni äter det? Om ni inte kan komma på mer än ett argument som "att det är gott" eller "bekvämt" så borde ni ta er en funderare. Och som sagt, läsa på.

SKULLE DU VILJA LEVA SOM EN GRIS?

Under två år har Djurrättsalliansen besökt grisfarmar över hela Sverige. Se resultatet ovan och fråga dig själv sen om julskinkan verkar så frestande.

HELLHOLE RATRACE.

Jag har haft årets sämsta helg. Och nu skiter jag i folk som säger att man ska glädjas åt det lilla och sådan skit. Utan de tre senaste dagarna har verkligen varit en prövning. Jag tror inte på en gud men ibland undrar man ju undra om man inte blir straffad.

Min "prövning" började i fredags med incidenten jag tidigare skrivit om och sedan dess har det med jämna mellanrum under hela helgen varit liknande missöden som skett. Min kropp består av blåmärken och min nacke värker och mina favoritjeans är förstörda.

Meeeeeeeeeeeen så är livet, I guess.

R.I.P DAUL KIM

Daul Kim 1989-2009

MIN TUR.

Min tur är känd, känd för att inte existera. Så många gånger har jag varit med om händelser som egentligen inte är möjliga att ske. Slumpen för att de ska ske är väl en på miljonen, men det är precis så min tur är.

Nu på morgonen var jag än en gång med om ett sådant scenario. Jag steg upp halv sex idag för att hinna plugga lite mer innan tentan, gå ut med Zelda, göra mig klar och äta frukost. Jag tog bussen som gick 07.41 från där jag bor (Bergshamra) till Ulriksdal där jag tar pendeltåget mot Flemingsberg. När jag står på perrongen, cirka en minut innan tåget ska komma, ftersom bussen var sen så var jag tvungen att springa precis allt jag kunde för att hinna till tåget, så säger dom i högtalarna att det är signalfel mellan Stockholm central och Stockholm södra. Och att som resenär som hänvisades man därför att ta tunnelbanan från centralen till Mariatorget och därefter gå till Södra station för att ta pendeln. När vi kom fram till centralen så var klockan 08.20. Så jag förstod redan då att det var kört. Men jag åkte ändå till Mariatorget. Men därefter gav jag upp.

Jag missade alltså att göra en tenta på grund av min otur och SL och deras jävla signalfel på pendeltåglinjen.