Jag tror väldigt starkt på evighetsteorin som jag har läst mycket om på sistone. Att vi människor är inte något som kommer att bestå i en evighet eftersom vi alla kommer att dö och återgå till jorden och om vi inte lämnar några spår efter oss så kommer vi till slut bara vara damm. De spår som man bör lämna efter sig om man vill bli en evighet är det fina i det hela med evighetsteorin, nämligen att spåret ska vara något man har gjort under sin livstid och något som man är stolt över att ha gjort och något som är en del av dig. Vikten av det är så att människor i kommande och nästkommande generationer ska kunna ta del av ens verk och i och med det så är man en evighet. Visst låter det fint? Och vem vill inte vara en evighet?
När min farmor gick bort så var jag väldigt ledsen för hon hade alltid varit en viktig del av mitt liv och för mig var hon väldigt speciell. Det som gjorde hennes bortgång än mer ledsam var att hon valde att kremeras och att sedan grävas ner på en kyrkogårds minneslund i en liten vit papperstrut. Ingen gravsten ville hon ha, hon ville inte ens att hennes namn skulle stå någonstans. Just därför är jag så glad att jag har kvar brev som hon skrev till mig när jag var liten men framför allt att jag har kvar tröjor och små sockor som hon stickade till mig när jag var liten. Det är inte riktigt sådana livsverk som evighetsteorin syftar på men ni förstår säkert. Jag har blivit väldigt påverkad utav detta tänket att man måste göra något under sitt liv. Något som bara en själv kan ha gjort och som är lika personligt som ens skratt. Men å andra sidan så har jag alltid varit fast besluten om att göra saker som räknas. Dessutom så finns det inget jag beundrar mer än kreativa människor. De är de människor som förtjänar att vara eviga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar