LEE ALEXANDER MCQUEEN.

Jag brukar väldigt sällan skriva om mode i min blogg. Eftersom det blir lätt väldigt trivialt när man går in på det ämnet i bloggar. Och eftersom var och varannan skriver om det idag.

Men när jag igår läste på en nyhetssida att Alexander Mcqueen hade tagit sitt liv så blev jag djupt berörd. Det här är den tredje bland mina favoriter i modevärlden som har valt att avsluta sitt liv. De andra är modellen Daul Kim och stilgurun Isabelle Blow.

Första gången jag la märke till Alexander Mcqueen var när jag satt och tittade på en dokumentär på kanalen Fashion Television. Den handlade om när han och hans skolkamrat Stella Mccartney just hade tagit sin examen på St. Martins. Redan då var jag så djupt fascinerad över han och hans skapelser. Vissa av hans kollektioner var extravaganta medan andra var så mörka att man blev nästan rädd.
När jag studerade mode och sydde kläder dagarna i ända så var Alexander Mcqueen min största inspirationskälla. Jag ville aldrig göra kläder som skulle vara kopior av hans. Men hans skapelser innehöll så mycket inspiration för mig att de hjälpte mig att komma långt i min egen fantasi och kreativitet.

Alexander Mcqueen var och är fortfarande den enda verkliga kläddesignern som jag avgudar. Det känns som att hans död kommer göra vad vissa stora rappares bortgång gjorde för den riktigt bra hiphopen. Att den dog ut. Vilket kommer nog så småningom att hända i modevärlden också.

MCQUEEN.

Alexander Mcqueen R.I.P.

PAUL SMITH/MÖBELMÄSSAN.

Paul Smith och hans utställning på årets möbelmässa i Stockholm.
Underbart tjusigt.

EN CIGG OM DAGEN.

Jag vet inte hur många gånger jag har skrivit om cigaretter och rökning i min blogg. Det börjar nästan bli lite löjligt nu. Och alla dessa foton det finns på mig när jag håller en cigarett mellan pek- och långfingret. De övriga bilder som jag inte röker på är bilder där jag sover eller håller en revolver i handen (haha på riktigt).

Jag har till och med fått klagomål över att min blogg romantiserar rökning. Men en del personer verkar förstå för de säger att om man gillar att röka så har man en romantiserad bild över rökning. Fast riktigt så är det inte. Rökning är för mig ett ypperligt exempel på att linjen mellan hat och kärlek kan vara väldigt tunn. För det är den för mig. Jag hatar att röka samtidigt som jag älskar det.
Varje gång jag sätter en cigarett i min mun och tänder den så får jag rysningar, både av obehag och välbehag.

Och alla dessa personer jag känner som jag mer än gärna spenderar tid med samtidigt som vi sitter och röker cigarett efter cigarett. Alla konversationer jag har haft när jag röker är harmoniska och har ett visst lugn över sig.

Men lite pinsamt är det väl ändå, för mitt hår stinker efteråt och även mina kläder.
Och jag avskyr när någon i min närhet som misstycker när det gäller mitt rökande sniffar på mig och sedan ger ifrån sig en kommentar som: "Har du rökt? Men fy!".
Fast ändå, linjen mellan hat och kärlek är som sagt, väldigt tunn.

KENT/KUNGSHAMRA.

När jag kom hem sent en kväll så trodde jag att jag drömde eller inbillade mig när jag gick förbi några hus i mitt kvarter. För där stod det ett tjugotal människor med kameror och gigantiska reflexskärmar. Och för ett litet tag sedan så fick jag svaret. Det var bara Kent som var i Kungshamra och härjade.

Och det faktum att även julkalender för förra året spelades tidvis in i Kungshamra är väl ett bevis på att det är ett väldigt estetiskt tilltalande område.

MAMMAN PÅ MALMSKILLNADSGATAN.

För några fredagar sedan stod jag som sagt på Malmskillnadsgatan tillsammans med Elise Lindqvist. Anledningen till varför jag stod där var för att jag ville skriva ett reportage om Elise, denna fascinerande och fantastiska lilla dam som berörde mitt hjärta. Jag har skrivit ett kort inlägg om min kväll där tidigare men nu tänkte jag även dela med mig av slutversionen av personporträttet.

Det är en kall fredagskväll och vi står och lyssnar på musik som spelas på en krog längre ner på gatan. Med jämna mellanrum passerar grupper med människor oss som är på väg till något uteställe. Elise förklarar att det är lugnt ikväll då det är helgen innan löning.

Vi befinner oss på Malmskillnadsgatan tillsammans med två personer från Citykyrkan och en från Elises församling, S:t Claras grannar.

Elise Lindqvist, 74 år, har stått på Malmskillnadsgatan nästan varje fredag i tretton år. Där står hon för att dela ut fika, smink, hygienartiklar och om vintern mössor och vantar till de prostituerade kvinnorna som håller till där. De flesta produkter som hon delar ut har butiker skänkt. Men hon köper mycket med sina egna pengar och stickar även plagg till kvinnorna.

Elise har själv haft en tragisk uppväxt. De prostituerade kvinnorna och Elise förstår varandra och de flesta av dem kallar Elise för mamma eller stålmormor. En ung kvinna kommer fram till oss och frågar försynt om vi har varm choklad. Hon och Elise känner varandra väl så de går iväg för att prata.

Förändringen i Elises liv
För femton år sedan skedde en förändring i Elises liv då hon lades in på ett behandlingshem för att bli av med sitt blandmissbruk. Elise var då 59 år gammal och hade levt med missbruket i många år och hade en destruktiv inställning till världen.

– Jag svor som en borstbindare och jag avskydde världen och människorna som försökte hjälpa mig. De gav mig namnet igelkotten för att de tyckte att jag hade alla taggar utåt, säger Elise och skrattar idag över sitt smeknamn.

På hemmet fick Elise en uppenbarelse och upplevde andlig kontakt för första gången i sitt liv. Hon började se världen med färger och kunde till och med uppskatta det vackra runt omkring sig. En präst som brukade besöka behandlingshemmet Elise vistades på blev hennes ledsagare i livet. Hon följde med prästen till Stockholm och kämpade för att bli av med sitt missbruk. Det tog tio månader innan hon var helt fri från tabletterna och spriten.

På behandlingshemmet hade hon försökt att ta livet av sig men inte lyckats. Hon började senare förstå att hon misslyckades eftersom hon hade en viktig uppgift att fullfölja. När S:t Claras präst Carl-Erik Sahlberg tog med Elise upp till Malmskillnadsgatan en kväll så förstod hon att hennes uppgift var att stå där som ett stöd för de prostituerade kvinnorna.

2009 blev hon nominerad till Svenska Hjältar, något som hon är väldigt glad och smickrad över. Hon tycker det är roligt att många har börjat uppmärksamma arbetet hon och hennes församling utför.

När Elise inte står på Malmskillnadsgatan så reser hon runt i Sverige för att berätta om vad hon gör. Målet är att få företag att skänka pengar så att hon kan finansiera vård på behandlingshem för de prostituerade kvinnor som vill det.

Allvaret på gatan
Elise berättar att hon aldrig är rädd när hon är på Malmskillnadsgatan. Trots att hon har haft både pistol, kniv och skruvmejsel riktad mot sig.
Hon har både fått bevittna misshandel och hot när hon har stått på gatan men hon gör valet att inte lägga sig i.

– Jag kan inte vara dumdristig och leka Tarzan, jag är trots allt bara 1.49 lång.

Elises längd tänker man inte på då hennes personlighet är både stor och stark.

Idag är antalet flickor hög kring Malmskillnadsgatan, Mäster Samuelsgatan och Kungsgatan. Polisen uppskattar att det brukar vistas 225 flickor i dessa kvarter på helgnätterna. Och flickorna blir allt yngre.

– Det tar så ont att se flickor gå på gatan och vad de tvingas att stå ut med. För mig är flickorna mina döttrar, jag älskar dem, säger Elise och ler.

En av Elises kollegor säger senare på kvällen att det är typiskt av Elise att se alla som små flickor och små pojkar. Hon ser alla som sina skyddslingar påpekar en annan kollega.

Medan vi står och delar ut varm dryck och mackor till kvinnorna så ökar antalet bilar som kör förbi oss i en u-sväng. Vissa bilar kommer tillbaka med korta mellanrum medan andra kommer med lite längre.

– De letar efter sin favoritflicka och förmodligen så har hon väl inte kommit än, säger Elise och skakar uppgivet på huvudet.

Elise kallar Malmskillnadsgatan för slutstationen. Då de flesta av flickorna som går där dör i en överdos eller av att hjärtat stannar, deras kroppar orkar helt enkelt inte längre, berättar Elise.

Minst tio år till
Elise berättar att trots att hon mår bra idag och är lycklig så klarar hon inte av att gråta. Då hon som barn inte tilläts att gråta av sina föräldrar.

– Jag klarar inte av en så helande och vacker sak som att gråta, det är hemskt men sant, säger Elise samtidigt som hon försiktigt stryker fingrarna under ögonen för att ta bort smulor från sin blå ögonskugga.

Elise menar att så länge som hennes ben håller och hon är klar i huvudet så kommer hon att fortsätta stå på Malmskillnadsgatan. Minst tio år till är hennes mål. Och den dagen hon går bort så kommer hennes kollegor att underrätta hennes flickor på gatan som hon kallar dem.

– Mina flickor ska få sitta längst fram på min begravning, tänk så fint det kommer att bli! Säger Elise och ger ifrån sig ett varmt skratt.

När vi skiljs åt efter att ha spenderat flera timmar tillsammans så berömmer hon mig. När jag säger att det är hon som förtjänar beröm så ger hon bara ifrån sig ett;

– Äsch då.

Bild lånad från tidningen Corren.

DINNERTIME.

Håller på att laga middag, det är så trist att laga god middag till bara sig själv.
Och det är så trist att laga middag ensam också.
Jag önskar att jag fick hänga med Kramer och Newman.