Idag är det den första september och i och med det så anser jag att sommaren är över. Den här sommaren har varit speciell på många sätt. Det är första sommaren på sex år som jag har varit ledig. Jag har spenderat hela sommaren i Skellefteå. Jag har inte rest någonting i sommar. Jag har inte besökt någon festival. Men jag har däremot badat, fotat med olika kameror (och de är allihop underbara på sitt sätt), bakat, plockat bär, suttit i hammocken i stugan och rökt, vandrat i skogen med gummistövlarna på och kanske det viktigaste av allt så har jag spenderat sommaren tillsammans med en person som växer i mina ögon för varje gång vi ses och som jag tycker om mer och mer för varje gång vi har varit med varandra.
Den här sommaren har varit lång men samtidigt väldigt kort. Jag kan knappt minnas allt jag har gjort för det har varit så mycket men samtidigt så lite. Sommaren 2009 är dock en sommar jag aldrig någonsin kommer att glömma.
Jag kommer inte heller att glömma mina eviga försök till att sluta vara en badkruka. Se bildbevis ovan.
När Alex Turner, Arctic Monkeys sångare och låtskrivare, fick veta att hans flickvän Alexa Chung hade tackat ja till ett jobb i New York och då hon bestämde sig för att flytta dit från London så började Alex att skriva en låt om det. Låten beskriver också hur han tycker det är att ha sin tjej 5586 kilometer bort och fick namnet Fire And The Thud.
Jag har aldrig varit ett fan av Arctic Monkeys. Men Fire And The Thud är vacker (lyssna nedan);
You showed me my tomorrow Beside a box of matches A welcome threatening stir
My hopes of being stolen Might just ring true Depends who you prefer
If it's true you're gonna run away Tell me where I'll meet you there
Am I snapping the excitement If I pack away the laughter And tell you how it feels
And does burden come to meet ya If I've questions of the feature that rolls on your dream reel
The day after you stole my heart, Everything I touched told me It would be better shared with you
And you're hiding in my soup And the book reveals your face And there's a splashing in my eyelids The concentration continually breaks I did request the mark you cast Didn't heal as fast I hear your voice in silences Will the teasing of the fire be followed by the thud?
And the jostling crowd You're not allowed to tell the truth And the photo booth's a liar
And the sharpened explanations But there's no screaming reason to enquire
I'd like to poke them in their prying eyes With things they'd never see if it smacks them in their temples
Igår kväll vid tiotiden bestämde jag mig för att boka en flygresa hem till min pojkvän så jag har varit vaken sedan kl 05.15 för att hinna med morgonflyget.
Nåväl, vad är man om inte en hopplös romantiker? Helt plötsligt.
Ni vet när man är olyckligt kär så trivs man ändå med att vara kär för att man hela tiden lever med hoppet om att en dag, en vacker dag så kommer det att bli ni två. När ni är med varandra så existerar ingenting annat och du känner ett sådant lyckorus i kroppen att du tänker att om du skulle dö nu, så skulle du dö lycklig. Medan andra dagar så känns det helt lönlöst. Det kommer aldrig någonsin att bli ni två. Personen du är så fruktansvärt kär i tittar ju inte ens på dig och vill inte ens röra vid dig.
Så känns det för mig, inte med kärleken utan med mitt förhållande till Stockholm. Redan när jag gick i nian så drömde jag om att flytta till Stockholm. Jag avgudade alla gator i Stockholm och älskade luften här. Och beundrade alla vackra människor med unik och speciell stil som man bara såg i Stockholm och inte i sin hemstad. När jag blev lite äldre så skämtade jag om att en dag så skulle jag också bli en söder-sojalatte-mamma som skulle spatsera omkring på söders gator med en barnvagn.
Men efter att ha bott i Stockholm ett tag så känns det som att för varje dag som går så bleknar stan och jag har börjat tappa hoppet om att det någonsin kommer att bli som jag hade tänkt mig. Stockholm är en stad som kräver tålamod, pengar, tid och fantasi. Jag såg framför mig hur jag skulle gå på museer varje söndag, hur jag skulle sitta på en uteservering eller bar varje lördag och fredag drickandes ett glas vin och hur jag skulle njuta av alla fina butiker som Stockholm har att erbjuda och att alla mina vänner skulle flytta hit. Men så har det aldrig varit och så kommer det aldrig att bli.
Direkt då jag flyttade hit till Stockholm så började jag studera, då läste jag modevetenskap på Stockholms universitet och jobbade extra tre kvällar i veckan och natt varannan helg. Så jag hade pengar men aldrig någonsin fritid till att göra saker. Och när jag väl var ledig så hade jag inte ork att göra något. När jag började läsa på journalistutbildningen i januari i år så gick jag in i en bubbla som bara bestod av skola, plugg och jobb. Det var inte en enda kväll eller helg under hela våren då jag inte hade något jag var tvungen att göra. Vissa kvällar grät jag för att jag var så slutkörd och trött och jag önskade några gånger med jämna mellanrum att jag kunde dö så att jag skulle slippa mitt liv. Jag vaknade upp flera gånger varje natt i panik för att jag inte hade läst tillräckligt inför ett seminarium eller en tenta. Jag satt på pendltåget varje morgon då jag åkte till skolan och funderade om det här är livet. Ska livet verkligen vara såhär?
När jag inte valde att jobba i sommar så har det resulterat till en smärre konkurs av min privata ekonomi så jag har inte möjligheten att göra några "aktiviteter" just nu heller och så småningom kommer jag att börja jobba igen och då kommer jag inte att ha tid. För nu har skolan också börjat om. Så min höst kommer bli precis likadan som våren.
Jag vet att jag ska vara glad över att jag har ett jobb och får jobba och att jag går på en utbildning som är väldigt svår att komma in på. Och att det är mitt eget val att bo i Stockholm som är en stad med lägenheter som har dubbelt så höga hyror som en mindre stad och där maten är dyrare och där ett SL-kort kostar en förmögenhet varje månad. Men det är bara inte det som är problemet och som gör att min kärlek till Stockholm har svalnat och numera börjar gå över mot avsmak.
Stockholm är inte en magisk stad som innehåller något för alla, även om staden är väldigt vacker och erbjuder något fint. Men jag har just insett att jag varken vill eller tänker bo här så länge till.
