torsdag 27 januari 2011

BARN KOMMER FRÅN APAN OCH DET GÖR ÄVEN VUXNA.


Jag tycker inte om barn. Det är ett starkt uttalande, jag vet, men jag kan inte formulera mig på ett annat sätt. Det finns inte heller något som kan få mig att tycka om dessa miniatyrmänniskor.
En stor del av min brist för tycke för barn ligger nog i att jag inte är van att umgås med barn, jag vet inte hur man hanterar situationen. Att prata med tillgjord bebisröst och uppmuntra barn oavsett vad dem gör känns inte lockande för mig, att försöka prata med dem som man gör med vuxna känns inte heller lockande för det är inte möjligt. Så vad ska man göra med dem då? En blandning av mitt och mellan? Eller är det korrekta att dalta och prata med bebisröst? För att vara vuxen bland barn och att vägra sjunka sig till dadda-nivån är väl ändå inte en korrekt handling för då räknas man genast som ond. Herregud, en människa som inte kan beblanda sig med barn är väl inte ens en människa i majoritetens ögon? Nä de är värre än Hitler för hur gud bevars kan man inte tycka om barn? Utan vi som faktiskt inte kan beblanda oss med miniatyrmänniskor eller inte ser nöjet i att umgås med dem förtjänar att låsas in i ett rum och inte få komma ut förrän vi har blivit så hormonstinna att vi genast bums vill bli föräldrar.

En annan anledning till varför jag inte gillar barn är för att jag helt enkelt tycker att dom är jobbiga och irriterande. De skriker inne på mataffären, inne på klädbutikerna, tittar på en som om man vore deras kompis, springer omkring och klänger på allt inne på tunnelbanan (och ja sådana gånger så märks det tydligt att vi härstammar från apan) medan deras föräldrar antingen skäms huvudet av sig eller sitter och tittar uppmuntrande på barnen och tänker att "mina barn är minsann världens finaste". Och visst är det fint att föräldrarna tänker så men det är även av den anledningen som 99,9% av dagens barn är snorungar. För att föräldrarna inte kan hantera och föra fram en korrekt barnuppfostran. Så egentligen så kanske jag borde skriva att det inte är barn jag inte gillar utan det är föräldrar. Men å andra sidan så är barnen resultatet av vuxna människors idioti så tyvärr så kan jag inte göra annat än att sitta och irritera mig över dessa miniatyrmänniskor.

1 kommentar:

Anonym sa...

Äsch Emilie! Jag tror att Dennis cyniska pessimism börjar smitta av sig. Det är inte bra. Barn är fina, föräldrar lika så.

Kram,
John