EN BEKÄNNELSE.

För ni som inte visste det, så måste jag berätta vilket otroligt stort fan jag är av fotboll och speciellt när det gäller EM och VM. Det kan ses som rätt så ironiskt när jag är totalt ointresserad av sport i övrigt, jag nästan föraktar sport. De frågor i Trivial Pursuit som jag aldrig klarar av är sportfrågorna och de frågor jag missar i DN's nutidstest är sportfrågorna. Och jag kunde inte bry mig mindre. Men fotboll är något speciellt och alldeles magiskt.
Och idag så är det äntligen dags för avspark i VM, jag har längtat efter den här dagen så extremt länge. Senast då det var VM så var jag i Norge och jobbade och när jag inte var på jobbet så satt jag hemma och tittade på fotboll. Även på jobbet så smet jag iväg för att titta på fotboll vilket fick mina kollegor att ge mig frågande blickar. Men inte ens när jag satt hemma ensam så kändes det löjligt att sitta och skrika när det var som mest spännande eller att gapa som ett fån när Zidane skallade Materazzi i bröstet i finalen. Jag kan inte påstå att jag skrek av glädje när Italien vann. Men VM's besvikelse är inget att jämföra mot min glädje när Spanien vann EM 2008. Torres är min hjälte och Spanien har det snyggaste sättet i världen att spela fotboll på.

Och jag tänker inte heller dölja min kärlek för Spanien nu heller.
Om de vinner VM så kommer jag att dansa på bordet.