"DOM SA TILL MIG: FAR INTE TILL STOCKHOLM FÖR DU BLIR ALDRIG MER DENSAMMA. IN MY OPINION, OM DU GÖR DET KOM ALDRIG TILLBAKA"

Egentligen hade jag tänkt skriva ett inlägg om hur min lägenhet som jag har,för drygt två veckor sedan, bott i i två år. Men jag ångrade mig då det skulle bara kännas konstigt att skriva om hur fantastiskt det är att bo i en fin, nybyggd lägenhet i Stockholm som har högt i tak och fransk balkong. För även om det är precis här jag vill bo för stunden, i min lilla lägenhet, så är det
inte här jag vill bo i framtiden. Att se mig själv som en person som bor i Stockholm hela mitt liv är bisarr. Jag vill inte bo där jag har tusentals grannar, ett konstant oväsen utanför fönstret och där lägenheter kostar miljoner. Jag vill inte heller bo i en stad där jag känner mig instängd trots att den är så stor. Utan jag vill bo på landet i ett hus där jag inte har en endaste granne på minst 200 meters radie. Jag vill kunna gå ut till brevlådan på morgonen och hämta tidningen i nattlinne utan att mina grannar ser mig eller vara ute på gården utan att behöva möta fem eller sex eller kanske till och med tjugo personers blickar. Kanske skulle man kunna säga att jag har svårt för personer men fallet är faktiskt inte så utan jag tycker bara om att få vara ifred och sköta mitt. Jag har aldrig och kommer aldrig att ha ett behov av att vara med människor vareviga dag men däremot så kommer jag alltid att ha ett behov av att få vara för mig själv tre eller fyra dagar i veckan. Sedan så handlar min önskan om att få bo på landet inte bara om att få leva avskilt utan även om att jag vill ha djur som hästar, getter ja allt möjligt och kunna umgås med dem så ofta som möjligt. Sedan vill jag kunna gå bakom huset och skjuta med mina revolvrar utan att någon granne ringer polisen och jag vill sitta på min veranda utan att se mina grannar grilla på sin uteplats. Jag vill också kunna dra på mig stövlarna och gå ut i skogen och bara vara där utan att göra någonting och jag vill inte heller att det ska vara så att jag behöver ta tunnelbana och buss för att få mig ut till naturen och jag vill kunna gå ner till havet eller sjön och bada utan att det ligger ett femtiotal människor och solar där. Jag mår som bäst när jag får lämna staden (oavsett vilken det är) för att åka ut till landet där det är tyst och luften luktar gott och man kan kan känna sig fri och jag kommer se till att det blir en evighet i framtiden.
Just därför kommer Stockholm aldrig att bli min stad och jag kommer aldrig bli en evig del av Stockholm.

JA!

Jag skickade just råmanuset av mitt examensarbete som består av 36 sidor hårt slit och krävande tankeprocesser till min handledare och jag känner mig, för en gångs skull, nöjd. Nu ska jag fira detta med att göra något som jag gillar, typ som att öppna en öl och sedan ska jag lägga mig ned en stund och känna stressen släppa. Och ikväll ska jag fira med öl och biljard för det har jag gjort mig förtjänt av. För övrigt så är lättnaden som kommer efter att man har lämnat in ett stort arbete oslagbar.

LIFE GOES BY ON A TALIHINA SKY.

Fantastiskt fin låt, fantastiskt fin video.

NERVOUS BREAKDOWN.

Det är 24 timmar kvar till att råmanuset av min uppsats (examensarbete) ska vara inlämnad till min handledare. Med råmanus menas egentligen att uppsatsen ska i princip vara kvar. Just därför håller jag på att få härdsmälta i mitt huvud och ett nervöst sammanbrott. Dessutom har mina armar domnat av, vilket bara sker när jag verkligen är stressad och har ångest över något.

WAITING FOR THE MOON TO RISE.

När jag gick sista året på gymnasiet så var jag vilsen, hade en klump i halsen jämt och ständigt och längtade bort. Jag hade främst kläder som gick i gråskalor och svart och brukade röka cigaretter från mitt sovrumsfönster eller sitta på golvet och teckna. Det har inte hänt så mycket sedan dess har jag börjat att inse. En anledningen till att jag har börjat inse det är för att jag, för första gången, fick se mig själv i skolkatalogen från sista året på gymnasiet. Jag ser precis likadan ut (i princip) och insåg då att jag känner mig precis på samma sätt som då. En annan sak som fick mig att få en aha-upplevelse var idag när jag lyssnade på Belle & Sebastian som jag såg i Stockholm när jag var hemkommen från Barcelona två veckor innan jag tog studenten. Inget har förändrats då jag klär mig i princip likadant, lyssnar på samma musik, har samma åsikter om saker och ting och är i samma sinnesstämning. Det enda som har förändrat är att på den tiden kändes Stockholm stort och spännande. Jag vet inte heller när jag slutade att utvecklas men någon gång för länge sedan måste det ha skett.

I GUESS THAT I'M A VAMPIRE.

De senaste dagarna har jag spenderat mer tid på att sitta i KB-s microfilmsarkiv än att sova. Igår satt jag där i nio timmar utan att ta paus och utan att äta eller dricka något. Jag blir manisk av att sitta där nere i grottan och bläddra i gamla tidningar och tänker hela tiden "bara lite mer sen får det vara nog" och när jag väl tar mig ut därifrån så blir jag förskräckt av hur ljust det är ute. Det var i ungefär samma stund som det som jag insåg att jag skulle vara en fantastisk bra vampyr. Dock så är jag lika mör i både kroppen och huvudet idag efter min kraftansträngning igår så om det inte hade varit för beviset av mitt slit så hade jag kunnat tro att jag hade varit ute och druckit öl igår.

DEADBEAT

Istället för att vara politiskt aktiv så är jag bara inaktiv idag ute på landet
tillsammans med det bästa sällskapet.