Jag får ofta frågor om mina tatueringar. Ibland så verkar en del vara chockade över att jag har tatueringar, men oftast så handlar frågorna om motiven, hur kommer det sig? Vilken gjorde du först? Ångrar du dig? Och givetvis: tog det ont?
Om jag ska vara ärlig så var inte motiven något som jag hade funderat över särskilt länge, utan det föll sig bara så. Jag var inne i en period då jag var så vilsen och så ofta ledsen men ändå glad i små korta perioder. Just då så bestod livet endast av skyhöga toppar och väldigt djupa dalar, som det ofta gör i den åldern.
Jag gjorde det brustna hjärtat först. För vad vore livet utan ett brustet hjärta? Det är det enda som har fått mig att gå hem i snöstormar mitt i natten utan att ens ha märkt snöflingorna eller att man är blöt förrän man ser sig själv i spegeln när man kommer hem. En spegelbild som visade under så många månader en ihålig människa. Ett brustet hjärta är det enda som lyckats få mig att säga saker som är helt osammanhängande och som får en att känna sig som om man just har blivit slagen med en slägga i bröstet. Det är definitivt också det enda som får mina armar att domna av, de blir helt förstelnade och svaga som ett nyfött rådjur. Jag vet inte heller hur många kilometer jag har sprungit med all kraft jag har i mina ben utan att stanna en enda gång, bara tack vare den frustration jag har känt. Jag kan inte heller urskilja hur många gånger jag kom på mig själv med att sitta ute i kylan och kedjeröka i flera timmar utan att ens ha reagerat över hur kallt det var ute. Eller för den delen hur många gånger jag glömt bort att äta. Det tog ont, det tog så fruktansvärt ont att vara olyckligt kär så att få det penetrerat under huden kändes som en fjäder som lätt nuddade ens kind i jämförelse. Det var en lättnad. Det var en lättnad för mig och kanske en lättnad för alla i min omvärld som fick stå ut med mitt ältande och med mina toppar och dalar (förlåt Ellika, du var den som blev mest utsatt). För efter att det satt där på min arm så var det som om allt domnade av. Det är nog sant det man säger att en smärta kan dämpa en annan.
Det hela hjärtat följde bara med, jag tänkte att jag inte kunde göra ett brustet hjärta utan att den skulle få sällskap av dess motsvarighet. Varför vet jag egentligen inte men jag har alltid varit fascinerad av motsvarigheter av saker och ting.
Jag har läst vid hundratals tillfällen att sann kärlek sägs övervinna allt men sedan hörde jag Woody Allen säga att obesvarad kärlek är den starkaste av alla kärlekar. Obesvarad kärlek är som heroin, man kan inte tänka klart, fungera normalt, man lever i en dimma med toppar och dalar och det tar flera år att bli av med det. Medan kärlek som består av ett helt hjärta står för motsvarigheten. Jag skulle kunna skriva så många böcker om olycklig kärlek så att de tillsammans kan fylla en hel bokhylla i någons vardagsrum medan lycklig kärlek kan jag inte ens beskriva. Jag kan urskilja det men jag kan inte formulera det. Men för den delen så är det inte viktigt för mig utan tvärtom med råge.
När någon frågar mig varför jag valde just dessa motiv så brukar jag sammanfatta det med:
De står för min romantiska sida.
De står för min romantiska sida.
