REVANSCH

Jag har aldrig någonsin varit mobbad eller utstött under min uppväxt. Däremot så var jag aldrig heller en sådan som syntes, hade många vänner eller strävade efter bekräftelse och behov. Det var aldrig viktigt för mig. Trots det så hade jag otroligt dåligt självförtroende under hela min uppväxt. Aldrig har jag någonsin tänkt "wow, vad bra jag är". Jag följde liksom bara med på en våg, höll mig på min kant, nöjde mig med några få vänner och försökte aldrig någonsin att vara något som jag inte var. Dock så har jag väldigt många minnen från min uppväxt, främst från mitten av lågstadiet och upp till gymnasiet. Nu när jag tänker tillbaka till den tiden så känns det tragiskt att man redan på lågstadiet fick en tjock klump i halsen av att behöva byta om till gympakläder bredvid andra tjejer i ens egen ålder, att behöva åka iväg och bada med skolan vilket indirekt betydde att man skulle tvingas ha på sig baddräkt. Eller att åka skridskor på gympan, något som för mig var det mest skräckinjagande någonsin.

Jag kommer aldrig någonsin att glömma hur det kändes att åka iväg i första klass och bada med skolan. Hur jag bävade och knappt kunde sova natten innan för att jag var så nervös över att behöva visa upp mig i badddräkt. Och något jag verkligen aldrig kommer att glömma är hur två äldre tjejer tittade hånfullt och skrattade åt mig där jag satt på en bänk i omklädningsrummet och försökte dölja så mycket som det bara gick av mig själv under det största badlakanet vi hade hemma hos mig (som jag noga hade utvalt just av den anledningen). Jag skämdes så mycket över min kropp att jag ville helst av allt bara springa därifrån. Jag kommer aldrig heller att glömma hur de äldre killarna skrattade åt mig när jag osäkert (och livrädd) stapplade mig fram över den ojämna isen med ett par några storlekar för stora skridskor på fötterna. Inte heller kommer jag att glömma när min lärare frågade jag och de andra tjejerna i min klass om vi hade några pojkvänner, de häftiga tjejerna svarade att "ja klart de hade det" och jag förstod inte alls samtalet. Min tanke på pojkvän hade inte ens bekommit mig det minsta, herregud vi var tolv år gamla! Det jag hade i huvudet var att teckna hästar och rida. Inte heller kommer jag att glömma hur utskrattad jag blev när jag inte ville röka bakom skolgården när jag gick i sjunde klass. Något jag inte heller kommer att glömma är hur jag fick arga blickar från de så kallade "danstjejerna" när jag började första året på gymnasiet. Blickarna som följde efter mig var jag än gick på skolan (kändes det åtminstone om) och för vad? Jo, för att jag var tillsammans med en kille som en utav dessa löjliga danstjejer hade varit kär i för sisådär fyra år sedan.

Inget av det här spelar någon roll nu. Även om mitt självförtroende sviktar ibland så beror det inte på att några osäkra tjejer försöker döma mig eller att några äldre killar skrattar åt en för att man är ostadig på ett par skridskor. Och nu när jag ser tillbaka på detta är det rätt lustigt, för nu för tiden är det jag som skrattar gott på insidan när jag ser de två tjejerna som gjorde sig lustiga på min bekostnad i omklädningsrummet. För det dom gör nu, sälja strumpor på en medioker butik i Skellefteå och leva ett liv som passar in i deras annars mediokra vardag får mig att känna mig bra. Det gör mig också gott att de tjejer som skrattade ut mig när jag inte ville röka har idag en härlig rökröst och tre ungar och använder Crocs. Och det härligaste med att gå på bio i Skellefteå är att "danstjejerna" som stirrade så surt på mig under gymnasiet och hade ett rykte om sig att vara så jäkla snygga sitter i kassan på biografen och säljer biobiljetter och popcorn.

Att säga att jag hade en hemskt uppväxt på grund av incidenter som dessa vore att ta i. Jag har vänner som hade det mycket värre än vad många nog kan föreställa sig och det de har gemensamt idag är att de är fantastiskt vackra och starka människor.

Vad jag med andra ord vill säga är att hur jävlig ens uppväxt känns avgör hur ens framtid blir. Om du tror att du är häftigast och har din storhetstid på högstadiet är det nog så och efter det kommer det bara att dala nerför för dig och om du tycker att den tiden är jävlig så kommer det bara att gå uppför för dig när den tiden av ditt liv är över. Hellre ens storhetstid när man är en nybliven vuxen än när man är en osäker ung tonåring. Sedan tycker jag inte att man ska bekymra eller lägga mycket tid på att må dåligt över den tid då man går grundskolan för den tiden spelar i slutändan ingen som helst roll. Det är framtiden som är viktig.