Många av mina vänner bort långt, väldigt långt bort. Jag saknar dem allihop såklart, en del av dem saknar jag varje dag. Varje dag tänker jag på dem och hur mycket jag tycker om dem och varför jag gör det. Och hur glad jag är över att få känna så fina människor.
När jag var cirka sju år gammal så brukade jag lyssna på en av mammas skivor med Roxy Music och Bryan Ferry. Det fanns en låt på den skivan som var min absoluta favorit och som jag kunde lyssna på om och om igen. Den låten heter Jealous Guy och jag brukade alltid drömma mig bort att en vacker dag så ska jag också ha en pojkvän som är svartsjuk. Ett mysterium är dock hur jag kunde förstå hela låttexten vid en sådan låg ålder och att jag faktiskt ignorerade att han i låten sjunger att han fick en tjej att gråta. Nej, det spelade ingen roll. Det viktiga var att han var en svartsjuk kille. Och det tyckte jag var häftigt, på riktigt. Och jag älskade den låten, på riktigt.
Är väl precis inte någon hemlighet att jag är kär i min lägenhet. Saker som gör att jag är kär i den är min enorma säng, min franska balkong, min porttelefon, mitt runda bord, mina höga barstolar och givetvis min klädställning och min enorma toalett och att jag bor granne med Ulriksdals slottsområde. Det enda jag hatar med lägenheten är att det är världens minsta garderob i den.