28 DAGAR KVAR.

Varje morgon då jag vaknar så suckar jag, om jag ska tvinga mig iväg till skolan det vill säga. Bussresan till Ulriksdals station är lika ångestfylld som min första redovisning i lågstadiet var. Jag kan inte stå på perrongen och vänta in pendeltåget utan att lyssna på något låt som tar mig tillbaka till tiden då det snarare var en regel än undantag att ha svartmålade ögon och Converseskor. Och givetvis anse att Broder Daniels låt Shoreline är den bästa låten som någonsin gjorts. Jag har aldrig varit i en sådan period, men ni förstår nog vad jag menar ändå.

När jag kliver på pendeltåget så suckar jag så högt att passagerarna som sitter och står bredvid mig tittar upp från sin upplaga av Metro. Och för varje station som för mig närmare skolan så får jag en klump i halsen som växer och blir större. Varje gång tåget stannar och öppnar upp sina dörrar så funderar jag på att kliva av. Göra något annat helt enkelt, som att gå en promenad, köpa en bok eller bara åka hem och göra något som jag tycker är roligt och givande. Något kreativt exempelvis. Och inte något som jag förväntas göra.

När jag kliver av tåget på perrongen till skolan så hoppas jag innerligt att det ska vara något fel. Att det egentligen är söndag och att det inte alls är någon skola idag. Men ack så fel jag har, när jag måste trängas med hundratals studenter i rulltrappan upp.

Vad kan jag säga förutom att jag är så fruktansvärt skoltrött.