JAG KOMMER ATT SAKNA DIG SÅ MYCKET ATT DET TAR ONT.

Det fanns en person som berättade för mig att om man tycker om en person som bor långt borta så kan man skriva ett brev för hand och skicka för att hålla kontakten eller för att visa hur mycket man tycker om den personen. Och att om de kläder man vill ha inte finns så syr man dem eller om man vill ha ett par vantar i en speciell färg så stickar man dem. En person som jag kunde krama i evigheter när jag var yngre och som jag älskade att känna doften av. En person som var den enda jag vågade sitta i knäet hos och som var den enda jag vågade prata med på riktigt när jag var en liten och väldigt blyg flicka. Och som alltid var vid min sida, oavsett vad.
En person som jag tyckte om så mycket att jag skickade brev till henne varje vecka när jag var liten. Jag kunde knappt skriva när jag började skicka breven och när jag läste dom för något år sedan så blev jag alldeles varm i magen. Jag har haft så dåligt samvete i så många år för att jag har varit så dålig på att hälsa på. Att de få gånger vi har setts så har hon suttit och kramat min hand så hårt och blivit ledsen när jag har släppt den. Jag ångrar nu att det har varit så och att det blev så.
Den personen var den enda i hela världen som jag har känt att jag har någon verklig koppling till. Jag är trots allt en bit av henne och det märktes verkligen. För vi var så lika men ändå så olika. Jag fick just veta att den personen gick bort klockan kvar över ett idag.

Jag känner mig alldeles tom på insidan.
Jag kommer att sakna dig så mycket att det tar ont.